Göteborgsposten – 9 juni 1863, sida 6

nuvarande redaktion; och i vära dagar har en af kyrkans vaksammaste herdar. den store theologen Tholuck. skrifvit: Den oväldige forskaren måste medge, att eJrunderna för en senare redaktion belydI vligt öfrerråga ... Och visar oss andra gamla folks historieskrifning att, der den samtidiga uppteckningen aknas. forntiden, uppsattad från en senare tids ståndpunkt, erhåller en mer eller mindre modificerande eller subjektiv karakler, så måste det äfven här medyifras. Det blir ock alltid vanskligt att bortförklara det ofta förekommande uttrycket 4Ån i dagr, allt inlill denna dag. T. ex då kort före Moses död skrifves i 5 Mos. B. 3: 14, att en ort fick namnet Jair och bibehöll det allt in till denna dag. Så kunde väl ej skrifvas annat än långt efter den timade händelsen, och således icke af Moses. 1 Mos. B. 12: 6 står, att Åpå den tiden bodde Cananeerna i Sichem. De gjorde så långt efter Moses; och kan detta sålunda svårligen vara skrifvet förr än efter hans tid. Likaså läses (3: 7, att Åbodde desslikes i den tiden de Cananeer och Phereseer der i landena. Berättelsen om vandringen i öknen har utseende af en senare tid, då deri citeras äldre historieböcker, t. ex. Mos. B. 21: 14, 16, 27; hvilket väl Moses såsom sjelf ögonvittne ej kunde behöfva. Och hvem skulle ha skrifvit de urkunder, som Moses förmenas citera för beskrifningen af öckenvandringen ? ? Det är väl då sannolikare, att Moses skrifvit den citerade urkunden, men att en annan citerat honom och således är verklige redaktören till åtminstone denna del af Mose böcker. Sannolikt icke i Egypten, utan först i Palestina kunde väl föreskriften lemnas. huru Åhela menigheten uti Israel skulle hålla påska; äfvensom att främlinar, för att kunna deltaga i påskan, först skulle omoch sedan Åvare såsom en inländskert. 2 12: 43. 5 Mos. 17: 14 förekommer en lag om en konungs val och pligter. En monarkisk författning tycks dock föga kunnat vara påtänkt samma tid, som uppränningen till den absolut theokratiska skedde. Om Moses tillåtit en jordisk konung vara herre i Israel, då skulle ej Gideon af religiösa skäl afslagit kronan och Samuel ej behöft serskild uppenbarelse för att ge folket konung. 4 Mos. 24: 24 innehåller en anspelning på den förveckling, hvari judarnes fiende Sanherib råkat genom grekiska truppers infall i Cilicien under hans strid i Babylonien mot Merodach-Baladans, flera hundra år efter Moses. 3 Mos. 18: 28 varnas folket för osedlighet, på det landet ock icke utspyr eder, likasom det utspytt hedningarna, som för eder voro (i Kanaans land). Detta kan väl icke Moses ha skrifvit, enär hedningarne icke blefvo utspyddet ur Palestina förr än efter hans död. Motstridiga lagbestämmelser förekomma, som utvisa, att Moses böcker äro sammanflickade af urkunder från skilda tidehvars. 2 Mos. 21: 2 heter det, art en träl skall tjena 6 år och vara fri det sjunde. Enligt 3 Mos. 25: 40 blef han fri först det 49:de med sina barn, nemligen på det stora klangoch jubelåret. Men som denna, sannolikt under Samuels tid införda, lagförändring visade sig outförbar, så finner man åter 5 Mos. 15: 12, att frigifning skulle ske å sjunde året och att trälen ej skulle gå med toma händer. I allmänhet vittnar femte Mose bok om en friare och ädlare anda än de fyra föregående. 2 Mos. 20: 26 förbjudes att uppstiga på trappor till altaret, att din skam icke skall der bli upptäckt(ty benkläder brukades ej den tiden). Men 27: 1 befalles ett 3 alnar högt altare och i sammanhang dermed 28: 42 Ålinnen nederkläder till att skyla blygdenes kött. Enligt 2 Mos. 13: 2 skulle allt förstfödt bland menniskor och boskap tillhöra Herran; längre fram inskränkes detta till mankönet. 2 Mos. 13: 13 bjuder att äsnans förstfödde skall lösas med ett får eller ock skall man bryta halsen af fostret. Enligt 4 Mos. 18: 15 får egaren lösa det med pengar. Icke kan Moses ha skrifvit hvad som läses 5 Mos. 4: 38, att Herren gifvit Israels barn Palestina etill arfvedel, sasom det tillstår i denna dag; ty den dagk, då Moses dog, hade de ej ännu kommit i besittning af detta land. Detsamma gäller om 19: 14, deri förbjudes att flytta råmärken, som Åörsäderna satt i din arfved 5 Mos. 3: 8 skrifves hinsidan Jordan, hvilket vittnar om ett språkbruk, uppkommet uti Palestina. I 1 Mos. 1 kap. säges, att mannen och qvinnan skapades efter djuren; men enligt kap. 2 voro djuren redan till, då qvinnan skapades. På förra stället kallas Gud Elohim; på det andra Elohim Jahve, och 6: 19 besalles Noach införa vett par af alla djur i arken; men 7: 2 befalles han införa sju par af rena djur, och ett par af orena. På förra stället kallas Gud Elohim, på andra stället Jahve. Sådana dubbla berättelser, med något olika innehåll, förekomma i bredd med hvarandra långt fram i texten, och störa sammanhanget, då ungefär samma sak, men stundom något skiljaktigt. anföras två gånger. Och i ena berättelsen kallas Gud vanligen Elohim (hvilk:ti svenska öfversättningen återgifves med Gud), och i den andra Jahve (på svenska, Herren-). Söker man läsa hvardera berättelsen särskildt för sig utdragen, så blir sammanhanget bättre. I följd deraf ha under senare scklet en mängd vetenskapsmän antagit, att en del 2 ft abharas N