Göteborgsposten – 9 juni 1863, sida 6

al Mose böcker äro sammansatta af två urkunder, en Elohistisk och en Jahvistisk (Jehovistisk), med inflätade tillägg af redaktören. Senaste forskare antaga äfven en tredje urkund, som några kalla För-eloh tisk. Då man vid Samuels-, Konungz-och Krönikeböckerna ej kan förneka, att deras författare, enligt orientaliska historiografers sed, användt sina urkunder mer eller mindre mekaniskt, så har nyssnämnde åsigt om Mose böcker äfven skriftens historiska anda för sig. Ytterligare slående bevis äro i 1 Mos. 10 folktabellen och spräkförbistringen i kap. 11, IIagara två gånger beskrifna (kap. 16 och 21) bortdrifning, Faraos (kap. 12) och Abimeleks (kap. 26) alldeles ikartade anslag mot Sara, det sista uppenbart emot ammanhanget, enligt hvilket Sara då var högt bedagad 0. s. v. Svårligen skall det lyckas den konstruktiva kritiken att bringa denna sak till fullt nöjaktig utredning. Men att en och annan ej kan eller vill se denna dubbelhet i den mosaiska berättelsen bevisar intet emot dess befintlighet, lika litet som man af ohållbarheten af en och annan enskild hypothes om denna dubbelhet kan påstå hela antagandets haltloshet. Ty en sak är det allmänna resultatet: denna skrift är sammansatt af särskilda beståndsdelar; en annan sak är försöket att bestämdt urskilja och upplösa dessa elementer. . Mången anser nu denna åsigt såsom endast tillhörande rationalismen. Så förhåller det sig dock ej. När en sak hyllas af större eller mindre antal theologer af olika rigtningar, kan den ej förklaras ur endast en af dessa rigtningar. Men det är ett faktum, att Knobel, Tuch, Ewald, Hupfeld, Bleck, Delitsch, Schrader, Tholuck, Oehler, Kahnis m. fl., alltså theologer af mycket skilda rigtningar, alla lära, att Pentateuchen i sitt nuvarande skick ej är af Moses hand. Må vara, att denna åsigt först upptogs af rationalister; men som saken nu står kan den, rent historiskt betraktad, ej mer stämplas som rationalistisk. När nu en öfvertygelse, som theologer af olika ståndpunkt hylla, följaktligen ej kan förklaras ur en af dessa rigtningar, så är obestridligt, att den har sin grund och förklaring hvarken i personer eller rigtningar, utan i saken sjelf. Häremot kan intet invändas. Det är sjelfva sakens logik. Flera theologer, som äro ömma om troslärans bestånd, äfven i dess nuvarande kyrkliga skick, yttra sig derföre varnande emot den oförståndiga polemik, som snart sagdt vill göra kristendomens upprätthållande beroende af Moseböckernas authenti. Det anses faktiskt, att den kringsiggripande otron ej så mycket näres af anfall på kristendomen, som af råa och sanningslösa försvarsskrister, hvilka hvarken tillfredsställa den religiösa känslan, eller vetenskapens, humanitetens och sunda förnuftete fordringar. (rr