Göteborgsposten – 9 juni 1863, sida 5

Understundom förlorade jag ledningen säväl af den torrare sidan på dödskallarne som af värmen på min kind. Detta kände jag då jag trädde in på någon sidoväg. men jag lyckades alltid snart att åter komma på rätt stråt. IIarn mänga timmar jag tillbragte på denna märkvärdiga vandring fick jag först veta då jag åter befann mig i öppna luften. Om jag hade satt mig ned att vänta på hjelp, skulle jag antingen ha blifvit vansinnig eller bragt att taga mitt eget lif. Jag brukade höra — jag talar om min instängning liksom bade den varat i månader — jag brukade höra rullandet af åkdon öfver mig mer eller mindre tydligt alltefter stennvalfvets tjocklek öfver mig. Detta var ett slags sällskap för mig. Det var det enda ljud som bröt tystnaden — ty jag sjelf tycktes ha nndfått förmågan att gå utan ljud — utom vid ett enda tillfälle då mitt hjerta slog så hastigt att jag trodde jag skulle dö. Detta var då jag hörde en röst — en frisk menniskoröst — sjungande en glad fransk chansonette. Jag såg intet ljus, men jag kände med mig att jag måste vara nära någon nedgång, eller åtminstone något hål inrättadt för att ventilera hvalfven. Det kostade oerhördt på mig att lemna detta ställe der jag hört det angenäma ljudet och fortsätta min vandring tills jag funnit den öppning hvarifrån luftströmmen kom. Först långt