Göteborgsposten – 9 juni 1863, sida 1

; Marias sjunkande. Upptordrad att styrka detta medelst skeppsjournalen, alldenstund besåittningen i sin förklaring blott haft att omtala vackert väder under hela rosan, invecklade han sig i tvetalan, förklarade först att Journalen tillika med fartyget gått till botten, och sedermera, när det framhölls för honom, att journalen enligt föregående medgifvanden, blifvit tillvaratagen, att han blott egde qvar några blad af densamma. Ilan gick för att, som han sade, hemta dessa, men kom ej tillbaka. Man fogade anstalt att anklaga honom för försökt bedrägeri, men kunde dock ej anhålla honom, alldenstund, enligt rättens utlåtande, ingen förbrytelse mot engelska lagen blifvit begången. Oaktadt misslyckandet i England hade Albers den fräckheten att derefter resa till Hamburg och äfven der af ett assuransbolag försöka utkräfva en ersättning af 1700 för den föregifna förlorade kaffelasten. Men här hade han fullkomligt lupit i fällan. Han blef genast häktad, är nu under anklagelse för för sökt bedrägeri samt för att med vett och vilja borrat fartyget, och har all utsigt för sig, att få tillbringa en god del af sina återstående år på tukthus. Vi vända oss nu till de egentliga upphofsmännen till detta storartade bedrägeri, hrr Souza Retzenberger i Bahia. Såsnart förolyckandet af Maria blef bekant i England, vände sig innehafvarne af konnossementerna till de assuransbolag i hvilka de särskildta delarne af lasten voro försäkrade, för att af dem erhålla försäkringssummorna och dymedelst kunna betäcka sina accepter. Man kom derigenom att närmare fästa sig vid alla de olika omständigheterna i denna sak, och försäkringsbolaget Lloyd beslöt att skicka en agent till Bahia för att närmare undersöka dessa förhållanden. Denne satte sig vid sin ankomst till Bahia genast i förbindelse med engelske konsuln derstädes, och, då svårigheter mötte för medverkan å de brasilianska myndigheternas sida, tillgrep han den utvägen att i Journal do Bahia för den 20 Februari detta år offentliggöra en bior af den mellan hrr Souza Reizenborger och deras europeiska affärsvänner förda korrespondens. Genast följande dagen innehöll samma tidning en reklamation från hrr Souza Reizenberger, hvari de tillbakavisade de mot dem gjorda beskyllningarne såsom fullkomligt grundlösa och hotade engelske konsuln med rättegång i afseende härå. Skilnaden emellan märkrullan och uppgifterna i skeppmanisestet förklarades nu ock bero på den stora mängd varor, som för undvikandet af den dryga exporttullen, blitvit före fartygets asgång ur Bahias hamn derå insmugglade. Men denna afgisna förklaring gaf nu brasilianska myndigheterna anledning att för sin del gripa m i saken, alldenstund det nu befanns vara afven ett brott mot landets tull-lagar. Engolske konsuln sasthöll dessutom i Journal do Bahia för d. 22 Febr. sina beskyllningar, anmälde saken på samma gång hos tullverket; — på morgonen d. 23 Febr. blef det kändt att Reizenberger föregående natt hade försvunnit. Han hade begifvit sig ombord på ett till NewYork destineradt hvalfiskfångarefartyg, som genast gått till segels. Den 26 Febr. inlemnade tullverket till allmänna åklagaren en räkning på 6,177 milreis på huset Souza och Reizenberger, i anledning af bedrägeri mot staten på denna summa genom utsmuggling af 3,000 s. kaffe. Souza blef häktad men kastade all skuld på Reizenberger och förklarade sig sjelf ha af denna blifvit bedragen; R. hade dessutom förstört alla firmans böcker, så att S. såg sig urståndsatt att rättfärdiga sig. Utom detta i stor skala anlagda vingleri har Reizenberger dessutom upptäckts begått en hel del andra betydliga bedrägerier. Så förskaffade han sig kort före sin rymning genom knep 20,000 dollars i papper, hvilka han sedan i Pernambucco omsatte i guld, och utom detta hade han vid samma tid af ett handelshus erhållit kontant 3,500 för ett af honom utskeppadt och försäldt parti kaffe, hvilket han sjelf ej betalt, och hvarigenom förste säljaren af kaffet blef alldeles ruinerad. Roizenberger har ännu ej blifvit ertappad, och under de nuvarande förhållandena i Nordamerika, dit han antages hafva flytt, är ej förhoppning om att kunna gripa och befordra honom till välförtjent straff.