Göteborgsposten – 8 juni 1863, sida 1

nog, när man besinnar den närvarande regeringens desperata energi och absolutistiska tendenser. Men om den tredje akten af det sorglustspel, som tituleras den preussiska författningskrisen, inledes sålunda, hur skall då det ärade publikum förhålla sig: Skall det hålla god min i elakt spel och applådera för att inbilla Europa att det fått sin vilja fram? ller skall det paradera med tystnadens imponerande vältalighet? Eller skall det gripa till de förfärliga hvisselpiporna och hvissla ut hr v. Bismarck och, om denne med vanlig oförsynthet står qvar midt under oljudet och uppståndelsen, sjelfve den stormäktigste Guillielmus? Hårdt spänner den preussiske suveränen bågen, men hårdare spänner dock ezar Alexander den. Alltjemt fortfar denne att inför stormakterna, inför Europa, inför hela den civiliserade verlden dokumentera sitt landssaderliga sinnelag mot Polen genom kraftåtgärder i gräslighet öfverträffande hans företrädares sorgligt ryktbara pacifieringsmesyrer. Och dock bibehåller resningeu ständigt samma förvånande lifskraft. Der de polska patrioternas kårer skingrats af de moskovitiska massorna, visa sig nya stridslystna skaror innan man vet ordet af, alldeles som om de växte upp ur jorden. Den polska nationalregeringen har så fullkomligt utträngt den ryska att polackarne lyda den förra med största beredvillighet och den senare blott då värjspetsen riktas mot bröstet. Skall det både gudlösa och omenskliga slagtandet af de ädla dödsföraktande patrioterna länge få ostraffadt fortfara? Skall den polska hjeltestammen utrotas man efter man af dessa odjur i menniskohamn, som czaren sändt att förrätta det ohyggliga blodsarbetet i det åt förödelse hemfallna Polen? Fråga dem, dessa herrar diplomater, dessa djupsinniga notfabrikanter, som förmena sig hålla icke blott Polens men hela Europas öde i sina händer. De sitta vecka efter vecka och skrifva och modifiera dessa förslag, som skola föreläggas ezaren och de glömma derunder det gamla ordspråket medan gräset gror, dör kor Och när kollektivnoten en gång blir färdig — skall den väl öppna ögonen på den kejserliga maktfullkomligheten? Har icke czaren bakom sig dessa fanatiserade skaror, som erbjuda honom att uppoffra lir och blod för ryska rikets integritet? Adresser ha ju haglat från, snart sagdt, alla det moskovitiska väldets landsändar, adresser styrkande Alexander i det förfärliga uppsåtet att utrota den polska nationen och göra dess slätter till ryska stepper. Men från ett af hans länder har dock icke någon dylik adress kommit, ehuru den varit enträget beställd nära en hel månad. De tjurhutvade? finnarne vägra hårdnackadt att atgilva det äskade godkännandet af czarismens senaste illbragder mot Polen, och dock ha ju alltid dessa finnar betraktats som kejsarens speciela guldgossar. Om någon kan sägas lysa genom sin frånvaro, så är det Finland vid detta tillfälle. Det visar, att det fala lycksökeriet, den depraverande czarkulten och den löjliga russophobien slagit mindre djupa rötter i de tusen sjöars land än ryktet påstått. Detta hedrar icke blott Finland utan äfven Sverige, ty det visar lifaktigheten al de ideer om frihet, menniskopligt och men niskorätt, som vårt fosterland fordom sådde i dotterlandet på andra sidan Bottniska Viken. Medan Polen längtansfullt blickar mot herrskaren i Tuillerierna i hopp att han omsider skall uppträda icke blott på papperet utan på bataljfälten till den polska nationalitetens skydd, undertrycker denne en annan nationalitet utan nåd och förbarmande. Mexikanarne kämpa med förtviflans mod emot den franska invasionsarmeen för sitt nationela, för sina fäders jord och sin legitima folkvalda styrelse. Fåfängt! Napolcon har sagt, att mexikanarne äro förtryckta och att han, såsom civilisationens och de högre ideernas gudasände kämpe, måste befria dem från trälbomen under Juarez. Vilja de ej sjelfva tro på detta förtrycks, denna träldoms existens — eh bien! då måste de öfvertygas derom genom kulor och krut, bomber och granater. Om också denna kuriösa opåkallade befrielse skulle fordra landets sköfling, de blomstrande städernas förstöring och tusentals mexikanares förpassande till en annan verld genom ifran: ska vapen, så hvad betyder väl det? Napoleon förstår bättre än detta folk hvad frihet vill säga, hvad deras sanna bästa kräfver, och derför skall landets eröfras och folket kufvas, på det att sedan en allmän omröstning må kunna hållas under franska vapens skydd. Skulle en ny kejsarkrona då dyka upp ur valurnan för Napoleons räkning, torde han kunna bevekas att gitva efter för ett fritt folks imposanta vilja, och sålunda bereda sig på andra sidan verldshafvet en angenäm reträtt för den händelse att ede gamla