Göteborgsposten – 5 juni 1863, sida 1

mig rakt i ansigtet. Jag kände mig liksom hade jag fått ett skott. Vi ha alla mer eller mindre våra antipatier, och min antipati är råttor. Jag nästan skäms att säga det, men skakningen af denna råttas plötsliga framspringande och af dess vidrörande förorsakade mig en svimning, hvilken måste ha varat flera minuter. Då jag åter kom till mig sjelf, befann jag mig i ett becksvart mörker. Jag hörde till en början icke ett ljud. Slutligen uppfattade mitt öra en rullning; det var en vagn som passerade öfver min rysliga graf. Jag tror att jag åter förlorade medvetandet. Sedan jag ätervunnit detsamma sökte jag bilda mig en föreställning om min verkliga belägenhet. Mina vänner voro ej hos mig, det var säkert. Hade de lemnat katakomberna, eller sökte de efter mig? Att de upptäckt det de förlorat mig nästan omedelbart efter det jag svimmat tycktes vara fullt säkert. Men hvarföre hade de då lemnat det ställe der de sist sett mig? Det var äfven helt säkert att då de sökte efter mig måste de ha gått samma väg tillbaka som de komnit. Men hvarföre hade de då icke funnit mig? Plötsligt fattade jag likväl hela den förfärliga sanningen. De hade, efter att flera gånger ha ropat på mig, tänkt att jag försökt leta mig väg tillbaka till utgången, och då kusken rest sin