Göteborgsposten – 5 juni 1863, sida 1

—— ——— de största löften om kommande underverk, och då ett par af sällskapet voro damer, behöfver jag väl ej säga att deras nyfikenhet eggades af vår ledsagares löften. Vi buro hvardera en liten lampa och sågo högst kuriösa ut. — Nåväl, yttrade jag slutligen, jag tror verkligen att jag låter er fortsätta er promenad utan mig. Jag är viss på att kunna finra återvägen och jag har ännu tid att hinna fram till bantågets afgång. Ledsagaren skrattade åt tanken på att jag skulle hitta vägen tillbaka till ingången. Jag såg på mitt ur. Klockan fattades tio minuter i den uppgifna halftimman. Om jag icke genast vände om, skulle hyrvagnen afresa. Vi hade passerat flera tvärgångar på vår väg. Så som jag såg katakomberna föreföllo de likt en bred gata, skuren af mindre dylika. Jag var den siste af sällskapet och kanhände derföre att jag kände motvilja för att gå vidare, blef jag efter. Åtminstone såg jag mig om åt båda sidor och betraktade noga de omgifvande dödskallarne. Plötsligt märkte jag inne i en tvärgång en ofantlig skalle, hvars tänder voro märkvardigt hvita och glänsande. Jag gick in i gången för att närmare betrakta föremålet, då i detsamma jag nalkades det, en afsskyvärd stor råtta, förskrackt öfver min närvaro, i sin rädsla sprang