Göteborgsposten – 4 juni 1863, sida 1

ningar i amerikansk sold, som stapplade frän deras egna sjukbåddar, för att rädda ardra. med hvilka de kanhända aldrig vexlat ett enda ord. Många som anmälde sig voro alltför svaga för en sådan ridt, men slutligen begaf sig en väl beväpnad styrka af femtio män af till häst. De kommenderades af kapten Watkins och vägvisades af mig sjelf; jockeyen hade blifvit qvarlemnad emedan han var alltför uttröttad, för att uthärda en ny ridts besvärligheter. Lille Lafavyotte Davis lemnades äfven i fästet, anförtrodd åt en godsinnad skottska, en hustru till sergeanten. Naturligtvis hade mycken tid gått förlorad; vår marsch var icke så hastig som vi kunde hafva önskat, ty vagnshästarne voro tunga djur, och soldaterne ur infanteriet voro icke mycket öfvade ryttare. Vår framfärd gick derföre långsamt. — Men ni kom dock fram i tid, hvasa? utropade Tom Rawlinson upprörd. Ni satte allting i ordning och gåfvo indianerne en duktig lexa, eller hur? — Nej Tom, vi kommo försent. Många timmar försent. Icke en enda lefvande själ fanns qvar för att berätta oss huru allt tillgått, men askan efter vagnarne var nära kall, och vi gissade att, sedan ammunitionen tagit slut, lägret blifvit stormadt omedelbart efter återkomsten af