Göteborgsposten – 3 juni 1863, sida 1

Indianerna hade ännu icke ofvergifvit hoppet att kunna besegra oss. De spejade omkring som gamar, hungriga efter rof, men varnade at den föriust de lidit, försökte de icke vidare att storma vårt läger, utan blott oroade oss med ändlösa krigsknep och alarm, under det att de afvaktade att hungersnoden skulle minska våra krafter. Vi måste fäkta för att komma åt vatten vid vadet, och det kostade oss två lif innan vi blefvo herrar öfver den djupa strömmen, som var bevuxen med buskar och i hvars grannskap vi hade gjort halt. Vi höllo en sorgfällig vakt om natten och vår feberaktiga sömn var så lätt, att vi med säkerhet skulle vakna vid härskriet. Många blefvo sårade af de pilar som dagligen regnade öfver oss, men värst ledo vi af hur ger. Vår usla proviant led mot sitt slut och barnen skreko på mat, men äfven de måste inskränka sig, och män och qvinnor blefvo magra, bleka och hålögda, tills vårt läger var ett läger för idel vålnader. Och ändå törstade de obarmhertiga vildarne efter vårt blod och att få plundra 088, samt tjöto lika vargar omkring oss. De ledo ingen brist. De jagade och funno tillräckligt vildt och visade oss hånande hjortstekar och vilda kalkoner, som de stucko på sina lansspetsar och svängde i luften, och derefter gjorde de vilda åtbörder, dragande skalperknifven rundtomkring deras egna hårtofsar. De voro spens