Göteborgsposten – 2 juni 1863, sida 1

bugt mot vester, och tyckes hafva förlorat något i vattenmängd, när den åter visar sig på en punkt, till hvilken kapt. Speke kom genom att passera kordan af bågen, och som är 1,000 fot lägre i nivå. Det måste vara någonstädes på denna väg, som den står i förbindelse med sjön Nzige, hvilken Baker nu beslutat undersöka, och det är ej omöjligt, att Nilen här kan dela med sig något af sitt vatten. Om så förhåller sig, återstår att se till, huruvida det icke finnes något vattendrag mellan sjelfva sjön Nzige och den alldeles lika sjön Tanganyika, som upptäckts af Burton och Speke, nästan rakt i vester om Zanzibar. Ett förut utspridt rykte om, att guld skulle finnas i dessa trakter, vederlägges nu. Men kapt. Speke har deremot funnit de trenne stora nationer, genom hvilka han passerade, i det han kringgick sjön Nyanza, vida mindre barbariska, än han antagit, och den mäktigaste utaf dem, kallad Uganda, tyckes särskildt hafva gjort på honom ett godt intryck. Underligare är, att ett enda språk herrskar öfver hela landet på Zanzibar upp till det område, som bebos af en stam kallad Chopi, c:a 30 sv. mil från Gondakoro. Det återstår att visa, huruvida denna omständighet härleder sig deraf att området koloniserats från Abyssinien eller af någon annan orsak; men säkert är, att Chopi är en vildare race och talar ett språk, som är olika med dess sydliga grannars. I jemförelse med dem kan sättet hos kapt. Spekes vänner, Uganda, och närgränsande nationer i Uniyoro och Karagwe tyckas mildt — han kallar dem tillochmed Afrikas fransmän — men den omständigheten, att hvardera utaf dem med tvång qvarhållit honom i månader, och att den förra dagligen förrättade menniskooffer, kan möjligen uppväcka den tron, att kapt. Speke för! mycket litar på deras vänlighet. De sägas önska handel, men svårigheten att öppna direkta förbindelser med dem måste förbli mycket stora under någon tid. Det är ej heller bekant hvad de ha att erbjuda i utbyte, förutom elfenben. Enropa måste derföre sannolikv nöja sig med vetskapen om att ha vunnit en stor geografisk seger. Man vet nu, att Månbergen icke bilda en sammanhängande kedja, såsom man förut antog, utan utgöra en eller ett par grupper. Hypotesen om ett antal sjöar, som samla de equatoriska regnen och uttömma dem i Hvita Nilen är bekrättad. Flodens periodiska stigande och sjunkande härleder sig bestämdt af denna orsak. Det har visats, att, i stället för att floden skulle vara för stor för någon uttänkbar källa, källan är för rik, att uttömmas af Nilen allena. Det har bevisats, att det är möjligt passera genom dessa ödemarker, såsom de förr oriktigt uppgåfvos vara, utan någon synnerlig fara för helsa eller personlig säkerhet. Allt detta är ett stort verk, som våra dagar sett utföras, och kaptenerna Speke och Grant hafva skurit aktningsvärda lagrar för denna vår tids — största geografiska upptäckt.