Göteborgsposten – 1 juni 1863, sida 1

AA —— sin biiliga harm för den adress, hvari konun gen skulle i djupaste underdånighet anmodas att köra sina oresonliga rådgifvare på porten? Hr v. Bismarck har sått husera fritt bland landets lagliga representanter följande sitt dåliga lynnes vidunderliga ingifvelser, och hans konsorter ha följt sin mästares exempel i smått och stort. Men — krukan går så länge efter vatten, tills den går i sönder. Den konflikt mellan krigsministern och kammarens president, som omnämndes i förra veckans öfversigt har erhållit kolossala dimensioner och gjort slut på de oparlamentariska uppträden, som gjorde Preussen löjligt i så väl de liberales som de stockkonservatives ögon. Hr v. Bismarck hade lofvat, att ej åter hugna kammaren med anblicken af sitt eller sina kollegers blida anleten förrän presidentsembetet gjort bot och bättring och lofvat att aldrig göra så mer — att aldrig mera falla ministrarna i talet huru orimligt och stridande ej blott mot parlamentarisk sed utan äfven mot vanligt dekorum talet vore. Men han kom ej att hålla sitt ord, i följd af suveränens intervention i den vigtiga tvisten mellan kammarens presidenter och ministrarna om hvilkendera parten hade rätt att skrika öfver den andra. Tillfället att begå en eklatant sottis var en alltför stark frestelse för kung Wilhelm, och han beslöt att blanda sig i saken, att lägga sin kungliga näsa i blöt, om jag får använda denna målande populära term på ett så högt subjekt som denne stormäktige potentat. Resultatet blef att hr konseljpresidenten en vacker dag öfverraskade den motspänstiga kammaren med sin närvaro hållande i handen ett dokument af allrahögst natur — en helsning från majestätet sjelf till den förtretliga kammaren i allmänhet och dess presidenter i synnerhet, att dessa ej skulle understå sig att vilja utsträcka sin disciplin öfver ministrarne etc. etc. De kungliga bannorna mottogos vis serligen allerunderdånigast, men detta hindrade dock icke att kungen fick en adress af allra syrligaste slag. innehållande att högstdensamme lupit med limstången, att ministrarne fört honom bakom ljuset och att kammaren icke ville ha med dylika herrar att skaffa, enär de handhafva både den yttre och den inre politiken på det bedröfligaste sätt m. m. Huru skall kung Wilhelm bete sig i denna dilemma? Man kan vänta, snart sagdt, allt af denne absolutismens Don Quixote, som råkat ärfva ett konstitutionnelt konungarike, och som fått till Sancho Pansa en man som ej eger ett uns af den beryktade åsneryttarens tridsamhet och saktmod. Men hur skall en regering, som icke kan hålla ordning i sitt eget hus — i sitt eget underhus, borde jag säga, kunna uppgöra planer till invasion i ordningens intresse uti Danmark och Polen? Dylika spekulationer lära dock hvälfva sig i den kungliga och de ministeriella hjernorna, om man skall tro den gudinna, som presiderar på kafferep och tidningsbyråer. Apropos Danmark, så är detju bedröfligt att prins Wilhelm tyckes ha kommit till det resultat, att det är trefligare Åatt more sig i Kongens By än att sjelf agera kung i en stad, der man under årtusenden aflagt prof på antirojalistiska tänkesätt och nu senast gjort processen kort med en suverän af ännu bättre rysk extraktion än den pseudo-danske furstepilten sjelf kan skryta af. Man kan på det hela taget icke törtänka den lefnadsglade kadetten, om han känner sig genomilas af en iskall rysning vid tanken på att utbyta det nordiska Athen mot det sydliga, att lemna det lugna och trefliga Danmark tör ett land, der han väl får vara kung, men dock måste bereda sig på motkungar i ett par dussin röf