Göteborgsposten – 28 maj 1863, sida 1

——————————— ofvanför Fredericksburg på ett ställe kalladt Kellyss Ford. Sydtrupperna tyckas ha varit fullkomligt förberedda på öfvergången nedanför Fredericksburg, ty nordtrupperna sunno der terrängen besatt med en dubbel linie skottgrafvar. Men liksom då Burnside gick ötver, gjordes ej heller nu något allvarsamt motstånd, och en kår lyckades tå fast fot på södra stranden. Men den rörelse, som återstoden af general Hookers arme gjorde mot vaden (the Fords) ofvanför Fredericksburg, synes, att döma af åtskilliga omständigheter, icke hafva väntats af sydtrupperna. Öfvergången utfördes äfven der utan motstånd, och man mötte ej på en hel mil några sydtrupper. Denna division, som, enligt hvad vi sagt, utgjorde den vida ötvervägande delen al general Hookers armå, tyckes ha varit afsedd att skola marschera snabbt på en omväg mot ryggen af sydtruppernas ställning ofvanför Fredericksburg. Hookers plan har kortligen varit den, att fästa sydtruppernas uppmärksamhet vid öfvergången af Rappahannock, såsom förut direkte i deras front, under det större delen af hans armå, genom en flankrörelse omkring 3 mil uppåt floden, marscherade i en båge mot sydtruppernas rygg och kringrände deras venstra flygel. Om denna rörelse hade lyckats, skulle general Hookers hutvudstyrka hafva stått mellan sydgeneralen Lee och Richmond, och Lee skulle, såsom Hooker hoppades, hafva nödgats göra helt om samt utkämpa en batalj, för att upprätthålla sina egna förbindelser med Richmond, under det en del af Hookers armå stod bakom honom, beredd att storma de fruktade Fredericksburgs-höjderna i ryggen på en törut sysselsatt fiende. Det är farligt att ställa upp gissningar öfver hvad som kunde ha inträffat, men det är klart, att denna plan har någonting för Hooker karakteristiskt. Det är sannt, att om Lee i den anticiperade striden blifvit öfverväldigad, skulle vägen till Richmond hafva legat öppen och Hooker kunnat marschera tramåt utan någon annan olägenhet, än den att nödgas i sin rygg qvarlemna fiendens upprifna trupper, hvilka skulle hota hans förbindelser. Men om å andra sidan Hooker blifvit slagen, måste följden ha blitvit hans tillintetgörelse. Leeis armå och tvenne floder skulle ha legat emellan honom och Washington. På morgonen till d. 1 Maj hade den dirision, som skulle utföra denna flankrörelse och hvilken kommenderades af Hooker i egen person, ötvergått Rapidan, en bitlod till Rappahannock, flytande mellan Kellys Ford och sydtruppernas rygg, och kommit fram till en liten Virginisk by, bestående af ett hus och en korsväg, kallad Chancellorsville. Denna lilla by tyckes ha varit nyckeln till nordtruppernas ställning, och var general Hookers högqvarter tills söndags eftermiddag. Dess vigt låg deri, att raka vägen mot södra delen af Fredericksburg och således äfven mot ryggen af sydtruppernas ställning, hvilken Hooker önskade uppnå, går derigenom. Denna väg kallas i de offentliggjorda berättelserna Plankvägen och det var för att komma i besittning af denna som den förtviflade kampen på torsdags afton tagit sitt högqvarter i detta hus, och han säger hafva lyckönsket sig sjelf ill att den rebelliska armåen nu var Potonacarmåens egendom. Ställningen var, i korthet sagdt. hufvudsakligen denna: — (jeneral Lee befann sig inom sina befästningar på höjderna ofvanför Frederickburg, med en kår af Hookers arme, under general Sedgwick, nedanför sig, I hans venstra flank och ryggen. omkring 2 1 mil derifrån, i Chancellorsville, hufvudstyrkan af Hookers armå, med afsigt att trycka på och taga Lee i ryggen, innan han kunde förändra sin front.