Göteborgsposten – 23 maj 1863, sida 1

en liten sin hand, som han fann halft dold mellan sidenklädningens veck med lidelsefulla kyssar. — Jag älskar dig. Clara, sade han, jag älskar dig. Du kan kalla på din far och låta köra ut mig ur huset, om du så vill vill, men jag skall fortfara att älska dig, och jag skall älska dig för evigt, om du vill eller ej. Den lilla handen drogs ur hans, men icke med en hastig och vred åtbörd, och den hvilade för ett ögonblick lätt på hans mörka hår, — Clara, Clara! sade han med låg bedjande röst, skall jag resa till Australien och söka efter din bror? Intet svar följde. Jag vet icke hur det kommer sig, men i sådana fall som detta är intet ljufvare än tystnad. Hvarje ögonblick af tvekan är en tyst bekännelse, hvarje paus är en öm förklaring. — Skola vi resa begge, dyraste? Skola vi resa som man och hustru? Skola vi resa begge, min älskade, och återkomma med vår bror mellan oss? Då mr Harcourt Talboys en halftimma senare kom ini det af lampan upplysta rummet, träffade han Robert Audley och fick höra på en förklaring, som förvånade honom mycket. Han var, liksom alla menniskor, som äro sig sjelfva nog, ganska blind för det, som passerade midt för hans näsa, och han hade varit fullt öfvertygad att bans eget sällskap och hushällets spartanska regelbundenhet varit det, som gjort Dorestshire så behagligt för hans gäst. Han hade sålunda missräknat sig, men han bar missräkningen ganska väl och tillkännagaf en lugn eller, rättare sagdt, stoisk belåtenhet med den vändning saken tagit.