Göteborgsposten – 16 maj 1863, sida 5

Nya skjutförsök i England. Experimenterandet med nya former af förstörelseredskaper fortgår alltjemt vid Shoeburyness. I förra månaden pröfvades således en method att minska kanonens återstudsning, hvilken method för närvarande vunnit insteg i Frankrike. Kanonen omkretsas på något afstånd från mynningen af en rad hål omkr. 1 tum i diameter, hvilka ögonblickligen gifva aflopp åt en del af den utvecklade gasen. Genom de försök som i Shoeburyness anställdes med detta slags kanon, kom man dock till den öfvertygelse, — hvilken äfven på förhand uttalades —, att hvad kanonen vinner i stadighet vid affyrandet förlorar den, och detta just i precist samma proportion, i skottvidd och säkerhet, alldenstund dess reculering ståri noggrannt förhållande till den kraft, som utvecklas för kulans utslungande. Gasens och lågans utströmmande ur sidohålen var så stort att det vid första blick var tydligt att den ej är användbar hvarken om skeppsbord, i kasematter, ej en gång i styckegluggar. . Experimentet var tillräckligt att öfvertyga den dervid närvarande artillerikomiten att all vidare pröfning vore förlorad tid. Derefter företogs experimenter med Armstrongs 110-punding, laddad med stålkulor af Ärt.-komitens modell, och dessas öfverlägsenhet öfver de vanliga smidda eller gjutna var påtaglig. De projektiler, som derefter försöktes, voro tillverkade af ett särskilt slags stål, af firman Makin Sons i Liverpool tillverkning. Kulan, af konisk form och med jemförelsevis ringa krutladdning, trängde igenom en skottafla af 4!(3 tums jernplåt, fodrad med teak-trä, krossande och splittrande denna, utan att sjelf synnerligen skadas. Förnyade försök gåfvo lika gynnsamma resultater hvilka tyckkas utvisa att, för pansarplåtars genomborrande, lika mycket afseende bör fästas vid beskaffenheten af kulans metall, som vid kanonen eller krutladdningens storlek, samt helt och hållet öfverändakasta den åsigten att kulor af plattad form voro väsendtligen nödvändiga för detta ändamål. Den mest verksamma formen för kulor ansågs vara Armstrongs koniska och den mest tjenliga metallen till desamma, den af ofvannämnda hrr Makin Son levererade, hvilken enhälligt erkändes vara den bästa, som hittills blifvit pröfvad. Ett annat af dessa försök, hvilka gång efter annan lemna så vigtiga resultater, ej blott i hänseende till pansarplåtarne, utan ät ven i den vigtigare och svårare frågan huru dessa bäst skola stödjas bakifrån, egde för ett par veckor sedan rum vid Shoeburynese med en skott-tafla af ny konstruktion. Denna var 13 fot lång och 10 fot bred, på yttersidan belagd med hamrad jernplåt af 390 tume tjocklek. Bakom denna kom ett lager af längs. vis lagda tekbjelkar och emellan hvar och en af dessa lopp ett slags nät eller cellväfnad af smidda jernstänger, 55 tum tjocka och baktill sastnitade vid 1 4 tums plåt. Derpå ytterligare ett 5 tum djupt teklager som hvilade mot taflans inre beklädnad, motsva rande ett skepps stomme. Denna tafla, fast än jemförelsevis lätt, företedde dock en öf verlägsen motståndskraft. Ehuru utsatt fö samma svåra prof som Warriors bredsid: hade att uthärda, motstod den lyckligt dess: och först Armstrongs refflade 300-punding mäktade genomtränga den. Jernväfnadens än damål är att fördela skottets verkan och spri da den af kulan förorsakade vibrationen öfve en vid yta och sålunda minska vibrationen förstörande inverkan på nitbultarne. Det inr jernlagret visade sig mera verksamt mot buck