Göteborgsposten – 16 maj 1863, sida 1

— Jag känner icke den stilen, sade Robert, när ban ifrigt tog upp papperen IIvad har detta att göra med min vån? IIvarför visar ni mig dessa papper. — Det är bäst att ni läser dem först och seen frågar mig om dem. Det första papperet, som Robert vikit upp, innehöll följande rader, skrifna med den stela men kluddiga stil, som var så obekant för Robert: Min käre vän! Jag skrifver till dig i en så utomordentlig sinnesskakning, att kanske ingen man före mig erfarit en sådan. Jag kan ej säga hvad som vederfarits mig, jag kan blott säga, att något inträffat som drifver mig från England, och gör att jag med krossadt hjerta går att söka en vrå af jorden, der jag kan lefva och dö okänd och glömd. Jag kan endast be dig glömma mig. Om din vänskap kunde gagnat mig, skulle jag tagit den i anspråk. Om ditt råd kunde bjelpt mig, skulle jag begärt det. Men hvarken vänskap eller råd kan hjelpa mig, och allt hvad jag kan säga dig är: Gud välsigne dig för hvad du varit för mig och lär dig hädanefter att glömma mig G. T. Det andra papperet var adresseradt till en annan person och dess innehåll var kortare än det förstas. Helen! — Må Gud förbarma sig öfver dig och förlåta dig hvad du gjort i dag så visst som jag gör det. Blif i ro. Du får aldrig mer höra talas om mig; för dig och verlden skall jag hädanefter vara hvad du velat göra