Göteborgsposten – 11 maj 1863, sida 2

Kullberg, 2 priset guldsmeden C. Nauman och 3:e priset rustmästaren A. F. Hagström. Elementarläroverken. Lärjungarnes antal innevarande vårtermin uppgår vid Upsala elementarläroverk till 420, vid Gefle till 241, vid Hudiksvalls till 80, vid Norrtelje till 77, vid Enköpings till 62 och vid Söderhamns till 60. Tacksamhetsqväde. I Malmö nya Allehanda uppträder allt emellanåt en signatur -Emma, som skrifver små versbitar, vanligtvis ganska nätta och vittnande om varm känsla. Senast har hon uppträdt med ett poem -Till Polackarne, och till tacksamhet härför har en af de i Malmö qvarvarande af dem nedskrifvit några versar på franska, hvilka slutas med följande strot: Vas, sois heureuse, Emma, nous ne toublierons pas. Från norra Skåne skrifves att bokskogarne derstädes börja slå ut och att löfsångaren (Sylvia Trochilus) är anländ. Stockholms folkmängd uppgår efter detta års mantalsskrifning till 116,066 personer. Eldsväda. Lördagen d. 2 d:s utbröt i Upsala eld i gördelmakaren Malmströms gård i Klostergränden, men blef inom en timma släckt. Elden utbröt från en duplett i nedre våningen, hvilken beboddes af guldsmedsgesällen Olsson, och ödelade östra sidan af det antända huset. En arbetare, som var sysselsatt med reparation af Olssons rum, lärer genom oförsigtighet vållat eldens uppkomst. Större delen af Malmströms, Olssons och en students lösörebo gick förloradt; så mycket beklagligare, som någon brandförsäkring af lösörebo icke egde rum. Malmström skadade ansigtet och händerna i lågorna, så att han för någon tid blifvit urståndsatt att sköta sitt arbete, för hvars fortsättande han dessutom saknar nödig materiel, hvarföre ock hans vänner, behjertande det sorgliga i hans belägenhet, ämna föranstalta en insamling till hans förmån. Leopold Auer bedömes på följande sätt af Norrköpings tidningar: Hvem var Paganini? Man ansåg honom såsom verldens förnämste violinspelare. Men det är fråga om Paganini ej i våra dagar skulle göra fiasko vid sidan af de barnvirtuoser, som uppträda på våra konserter med all den fulländade artistens säkerhet och med fiolen under armen niga eller buga för en fullsatt salong. Det är lyckligt för de gamle konstnärerna att de fått dö och slippa att rodna öfver att se sig upphunna eller till och med ölverträffade af konstnärer i kortjacka eller mamelucker. I hr Leopold Auer lärde vi känna ett af dessa konstens barn, som äro födda med segerhufva och om hvilka man ej kan veta hvar han skall stanna när han vid på sin höjd 18 år kan anses hafva hunnit till mästarens ståndpunkt. Vi hörde gamla, knarriga musici, misstrogna mot alla och allt, som ej bär den musikaliska klassicitetens prägel, trohjertade, utan alla skakningar på hufvudet, hvarmed de eljest äro så frikostiga när det gäller den nya musikaliska tiden och dess korysser, uppriktigt tillstå, att de funno sig öfverraskade af denne unge man, som med anstrykning af en verklig trollkarl fick den besträngade trädbiten under hakan att ljuda i alla möjliga tonskiftningar och kupera tidsmåttet af en not, jag vet ej huru många tusende bråkdelar, skönjbare, förnimbare, högt klingande eller tydligt hviskande, hvarenda en, än med fogelns qvitter, hvilket han dock lemnade långt bakom sig, än med harmonikans klockljud. Om något kan sägas tillhöra den mirakulösa skolan, så är det detta spel; men det oaktadt har man likväl en känsla af att denna öfverdådiga stråke, hvilken det ej tyckes kunna lyckas för någon tonsättare att komma på fall, är mäktig af all klassicitetens ädelhet och flärdfrihet. Mer än en passage rättvisade befogenheten af denna förutsättning, om också intet af styckena var valdt med uteslutande syfte att lägga denna riktning i dagen. Det var säkert ingen som lemnade konsertrummet med annan öfvertygelse .än den, att man ej gerna kan få höra violinspelet uppdrifvet till större fulländning i tekniskt afseende, och ändå — de sista decennierna hafva kommit oss att tro att konsten liksom evigheten ej eger någon begränsning.