Göteborgsposten – 11 maj 1863, sida 2

hemska 5gon allvarligt på Robert samt pekade på en stol bredvid sängen. — Ni har lekt med mig, mr Audley, sade han derefter, ni har pumpat mig och på herremanr dragit mig hit och dit, så att jag inte kunnat reda mig mot er, och ni har tittat in i mig och vändt ut och in på mig, tills ni trodde att ni hade reda på allt hvad jag visste. Jag hade ingen orsak att vara tacksam mot er ända till natten, då Castle Inn brann. Men jag är tacksam för hvad ni gjorde då Jag är annars inte tacksam mot folk, kanske derför, att herrskap har alltid gett mig sådana saker, som jag inte ville ha. De ha gett mig soppa och småskrifter och flanell och kol, men de ha gjort ett så fasligt väsen af det, att jag var glad, när jag kunde skicka dem alltsammans igen. Men när en herre går och sätter sitt eget lif på spel för att rädda en fyllhund, sådan som jag, då blir den värste syllhund, som nånsin funnits, tacksam mot den herren och vill säga innan han dör — då han ser på doktorn att han har inte längt igen — Tack, sir, ni har varit mycket goc mot mig. Lukas Marks sträckte ut sin venstra hand — den högre var bränd och insvept i linne — och sökte få tag i mi Robert Audleys. Den unge mannen tog den grofva, men hopfallna han den i begge sina och tryckte den hjertligt. Mr Marks talade icke straxt. Han låg stilla på dei ena sidan och stirrade eftertänksamt på Robert Audley. — Ni höll grufligt mycket af den herrn, som kom bor vid slottet — gjorde ni inte det, sir?