Göteborgsposten – 9 maj 1863, sida 1

bland dem och höra på deras sorglösa tal om politik och operor, litteratur och kapplöpningar, teater och vetenskap, skandaler och teologi, och på samma gäng bära i sitt inre de mörka farhägornas och misstankarnas rysliga börda som lemnade honom hvarken dag eller natt. Det var honom omöjligt. Han hade dragit sig undan dessa män, som om han verkligen varit en spanande polistjensteman, befläckad genom de eländiga varelser, med hvilka han kom i beröring, och intet passande sällskap för aktningsvärda herrar. Ilar hade dragit sig ifrån alla de ställen han plägade besöka och inneslutit sig i sina ensliga rum med den beständiga sinnesoron som sitt enda sällskap, tills han blifvit så nervös som den ständiga ensligheten gör den starkaste och visaste man, huru mycket han än yfves öfver sin styrka och vishet. Klockan i Temple Church och klockorna i S:t Damstans Danes och i en mängd andra kyrkor, hvilkas torn resa sig öfver hustaken vid floden, slogo omsider tio, och mr Audley, som för nära halfannan timma sedan tagit på sig sin hatt och sin öfverrock gick ut ur den lilla tamburen och stängde dörren efter sig. Han föresatte sig ännu en gång att engagera Parthrick, som mrs Malonys äldste son kallades af sin ömma mor. Gossen skulle nästa natt börja tjenstgöra, och om den olycklige Georg Talboys vålnad skulle gå in i de dystra rummen, måste den passera öfver Patricks kropp, innan den kom i den inre kammaren, der våningens innehafvare låg och sof. Skratta icke åt den stackars Robert derföre att han blef hypokondrisk efter att ha hört den rysliga berättelsen om sin väns död. Intet är så fint och ömtåligt som för