Göteborgsposten – 1 maj 1863, sida 2

jnen i all sin renhet, såväl polackarne som deras alltför ifriga vänner handla orätt mot den stora saken, om de vilja brådstörta sakernas gång genom medel, som blott väcka misstroende. Polens sak är tillräckligt hög och klar, att hvarje folks ställning till densamma är på förhand betecknad. Det är märkligt att följa denna frågas utveckling, som visar att dess lösning i rysk anda blir alltmera omöjlig. Till sist kommer det väl dock att ytterst bero på, huru länge resningen i Polen kan bibehålla sig och om Ryssland skall visa sig vanmäktigt i att undertrycka det. Utsigterna dertill visa sig för polackarne ej ogynsamma. Det heter nemligen, att polackarne åter gripa till offensiven, hvilket måste högligen tala för ryska truppernas utmattning. På trenne punkter å krigsteatern förberedas nya händelser: i norr, mellan Dina och Niemen, i sydost, mellan Weichseln och Bug, och i vester, mellan Weichseln, Wartan och Warschau-Wienbanan. För dagen är isynnerhet den omvända triangeln anmärkningsvärd, hvars spets bildas af Kalisch, hvars ena sida utgöres af chausscen från Kalisch till Kola, hvars andra sida är Prosna med Peisern och hvars basis formeras af Wartan mellan Kolo och Peisern. Ryske befälhafvaren der i trakten, furst Wittgenstein, har efter konferens med preussiske generalen von Waldersee i Ostrowo anträdt återresan öfver Bromberg och Thorn till Konin och åter försigtigt börjat sina operationer i förväntan på nya förstärkningar från Warschau. Polske anföraren Taczanowski, som står i och omkring Peisern med 2, 500 man, väntar dagligen ett angrepp. Det andra polska lägret, som understödjer det i Peisern stående, kommenderas af Jung de Blankenburg. Till en tysk tidning skrifves från Peisern. Straxt bortom gränsen står en post om två skyttar, der anhålles hvarje vagn och tillfrågas om resans mål. Kommer man närmare staden, träffar man åter på en post. I sjelfva staden måste man anmäla sig hos besalhafvaren. Der kampera de upproriska på torget till en styrka at öfver 1,000 man; de kokade just sin middag, alla voro vid bästa lynne, muntra och glada. Trupperna voro indelade i fyra afdelningar, anförda af franska officerare. Den första afdelningen bestod af skyttar, hvilkas gevär voro försedda med påskrufvade bajonetter, den andra af skyttar utan bajonetter, den tredje af liemän, den fjerde af ulaner på mycket goda hästar. Hela manskapet var försedt med vapen och till en del redan unitormeradt. Bland liemännen voro unga män om 18 år. Ingen fick utan befälhafvarens tillåtelse lemna staden. Afven fyra kapucinermunkar och en rysk postiljon befunno sig bland de redan väl inexercerade upproriska. Alla voro lifvade af bästa mod. Så långt korrespondenten. Enligt senare underrättelser, motser man med hvarje stund en träffning i trakten af Konin mellan polackarnes befälhafvare Taczanowski och furst Wittgenstein. Den 23 ryckte Taczanovski, efter att ha qvarlemnat en besättning i Peisern, mot Konin. I Kazmiers förenade han sig med den kår, sem hittills stätt i Slupce och der qvarlemnat en besättning. Upproret har vunnit derigenom att bönderna nu understödja det. Kosackerna hafva öfverallt utvecklat ett så vansinnigt förstörelsekrig, att bönderna nu inse, huru dei hvarje fall äro förlorade, om det länge fortgår på detta sätt. Hittills hafva de visat sig tålmodiga, nu börja de bli desperata och slå till, för att göra slut på kosackregeringen. Bönderna organisera sig i atdelningar om 100 man under en rotmästare. I Lithauen är den ryska stridsstyrkan ej mera mäktig, att hålla landet i tygel. Rörelsen utbredde sig raskt åt nordvest, för att få vapen från kusten; sedan nu dessa anländt, exercerar och organiserar man sig öfverallt i skogarne. I ett bref till Patrie skrifves, att hänförelsen hos bönderna i Samogitien är stor, och att de i massa skynda till, för att stärka insurgenterna; de sakna tyvärr vapen; om man kunde skaffa dem sådana, skulle insurgenterna derstädes snart stå 15,000 man starka. Czas för den 28 d:s berättar, att Lelewel blifvit omringad af 2,000 ryssar, men likväl lyckats slå sig igenom. Från Warschau har man åtskilliga öfverraskande underrättelser. Först får man veta, itt fred afslutats mellan general Berg och markis Wielopolski, hvilken senare tagit tillhaka sin afskedsansökan. Försoningen skall hafva egt rum på högre befallning och ej vara särdeles solid; det heter åtminstone, att Wieopolski, så snart storfursten lemnar Warschau, hvilket säges skola ske då amnestien d. 13