Göteborgsposten – 29 april 1863, sida 1

med A.B. och D. A. Tack vare derföre Posttidningen och Dagbladet, Handelstidningen och Göteborgsposten, Upsalaposten m. fl., tro vi nu här att vi lyckligt öfverstått den sara, som verkligen för ett ögonblick tycktes hota. Det är annars märkvärdigt, att de båda stora tidningarne velat tillåta den här gasterande lilla polsk-sinska eliquen få på sådant sitt husera i deras spalter, ty att det är denna som grasserat så väldeliga, det vet man ganska väl här. Att för dessa herrar Sverige och Sveriges intressen skulle få komma i andra rummet, det var naturligt, tacka Gud om Sverige fick något rum alls, men att dessa herrar på allt sätt sökt, etter det beredvilligt tilläts dem, att göra allt för hvad de ansågo gagna deras sak, kan man icke undra på. Så mycket mer kan man undra på att de stora tidningar, om hvilka nu är fråga, velat göra sig till organer för detta tåtal gent emot hela Sverige och dess intressen, hvilka de väl i främsta rummet bort se till godo. Men nog om detta, saken är troligen på det klara igen, och man skall väl betänka sig två gånger, innan man åter börjar tuta i samma tonart. Roligt har emellertid varit att observera de olika tidningarnes hållning emot hvarandra, hur t. ex. A-B. i början var högst betydligt generadt af sin kollegas morska uppträdande, ty egentligen skulle det väl ha varit Aftonbladet, kantänka, som skulle ha tagit initiativet när det var fråga om storverk; vidare de båda kollegernas ofantliga förbluffelse öfver artikeln i Posttidningen och hur Aftonbladet skyndade för skams skull att hjelpa sin broder, genom att med de mest utsökta epiteter öfverösa honom, som icke var situationens man, vidare de båda kollegernas förlägenhet vid att finna Dagbladet också vara en Brutus. När sedan Dagbladet kom med en historik rätt och slätt öfver Bakunin, passade man på tillfället att utösa sin vredes skålar öfver nämnde blad, som dock ej blef det ringaste förfäradt för det, utan svarade med en dräpando artikel, med signaturen —Im—, så myeket förtretligare, som denna signatur är Allehandas gynnare och vän sedan gamla tider. Aftonbladet och Allehanda stå nu ensamma, troget stödjande sig mot hvarandra, vänner i lif och död — hur länge skall vänskapen räcka, måntro? Här ofvan nämnde jag Bakunin och historiken öfver honom i Dagbladet. Jag skall ha den äran att säga, att jag blef mycket flat när det stod att läsa att Michael Bakunin var samme man som Henri Soul. Långt före det furst Czartoryski kom hit, jag vill tro i februari, promenerade jag tillsammans med en vän, som känner en hel hop folk. Vi mötte på vår promenad en stor, fet karl med ganska godt utseende. Den der, sa min vän, är en polack som heter Souls och är här för något politiskt uppdrag från Polen. Jag undrade på det franska namnet, men tänkte ej vidare derpå, då, såsom sagdt, Dagbladet upplyser att Soul är Bakunin, den ryktbare mannen, som rymde från Siberien. Denne Souls var mycket med i societeten i vinter, m:ll Fredrika Bremer bland andra mottog honom på sina soireer, och härom är nalurligtvis intet annat än godt att säga. De små Delepierroterna fortfara att stiga i publikens ynnest; hvarje qväll de spela är tullt hus och äfven Tichatschek såsom Johan af Leyden skaffar teatern det ena fulla huset efter det andra. I dag spelar han för tionde och sista gången, säger atfischen, möjligen kunna vi dock tå njuta af hans präktiga spel ännu några gånger, såvida han ej har pligter på annat håll. Man berättar att den lilla Julia Delepierre blef så sömnig här om aftonen, medan: hon väntade på sista numret, att hennes pappa trodde sig ej kunna