Göteborgsposten – 25 april 1863, sida 1

2 — 2 pressens tungspänn. I ett par hänseenden förtjenar dock detta uttalande af önskan om neutralitet att uppmärksammas. Man kan deri först spåra ett sammanhang med prof. Snellmans utnämning till ecnator. Vi ha förut påpekat, huru Snellman för en del år sedan var den mest populäre man i Finland, just derföre att han först satte i system tanken på Finlands oafhängighet, på den finska nationalitetens egen utprägling och asskiljning från andra nationaliteter. Vi visade, huru detta egentligen måste afse den ännu bestående frändskapen till och sammanhållningen med den svenska nationaliteten; men äfven huru sönderslitningen från det gamla moderlandet måste, enligt sakens naturliga gång, föranleda ett närmande till Ryssland. Den entusiastiska finska ungdomen ville ej inse eller insåg icke detta. För den var lydriket Finlands förvandling all en egen af andra oberoende stat någonung nytt, som kunde slå an på sosterlandskunslan och ätven i hög grad gjorde det. Det finska språket begagnades som ett uf de stimulerande medlen — och naturligtvis krälde en egen, utpräglad, afskiljd nationalitet, ätven ett eget, asskildt språk. Xågonung anulogt hafva vi sett i Norge, men allsenstund norska solket är ett fritt solk, med snabbhet utvecklande sig på framåtskridansets bana, och ej hotas att qväfvas under en despotisk, egenmäktig koloss, är det naturligt, att denna nationalitetsentusiasm till dess ytteriglieter ej skulle vinna den framgång som den synes tå i Fmland. För finska språket svärmar -eniversitetets ungdom, tidningar och böcker )lversättas och alla krafter sättas i verket, ör att skaffa det burskap. Endast häraf kunna vi förklara den belåtenhet, hvarmed Snellnans utnämning till senator upptagits af ungsomen vid Helsingfors universitet och kanske alven af andra medborgare. Men äro icke sålunda finnarne ånyo på väg att förbländas, att få blå dunster i ögonen, för att sedan uppvakna till en sorglig verklighet? Den finska nationalitetens verkliga eller inbillade målsman Snellmans utnämning till den högsta finska embetsvärdignet (naturligen guvernörsplatsen undantagen) nar verkligen kunnat inge sangviniska förhoppulngar om ett kraftigt arbete for nämnda navonalitets konsolidering, och då pressen nu med samma tillätes föra ett fritt språk — skola män af en viss skola ej underlåta att säga: nu oefinna vi oss på rätta vägen, nu skola vi vaga hand om våra egna affärer, vi vilja ej veta af krig, men för att undvika ett sådant, nåste vårt land bli förklaradt neutralt. Ett neutralt Finland, utvecklande sig med lifskraften i egna, nationala institutioner, egande ett utpragladt, afskiljdt språk, kanske ullochmed en republikansk författning — hvilken lysande tatia, hvilken bländning tor entusiastiska patrioter! Vare det emellervid långt ifrån oss, att söka kasta gråa skuggor öfver den solljusa utsigten. Fmlands välgång är oss kär, och skulle det ernå den på denna väg, vi skulle hjertligt lyckonska set dertill — men vi tro ej, att Kyssland skall släppa det ur sin örnhlo, ålminstone icke utan tvång, men tvång kan mucbära krig, och är denna neutralltetside så grundad i sinnarnes foreställning, att de skulle tor den vilja riskera ett sådant: År den det icke, skull entusiasmen så fortfara — tills Ryssland tått lugn; ty ett ryskt Fmland är och tförolir underkastadt det asiatiska, all frihetsutveckling qvätvande, despotiska ryska systemet. Vi återkalla i detta hänseende i allas minne de senaste tiotalen at år. Oss synes, att det vore mera lyckobringande för Finland, om det med kratt tordrade hällaadet af de lötten ryske kejsaren redan