Göteborgsposten – 24 april 1863, sida 1

— SS — — —— nas skull, som var innestängd i det af kaminelden upplysta rummet i nedra våningen. — Jag råkar er, innan ni reser, sade Robert. Jag lemnar er så länge, — Vänta! sade sir Michael plötsligt, har du sagt det för Alicia? — Jag har icke sagt henne något annat, än att ni skall resa från slottet för någon tid. — Du är mycket god, min gosse, mycket god, mumlade baroneten med bruten röst. Han sträckte ut sin hand. Hans brorson tog den i begge sina och förde den till sina läppar. — O, hur kan jag någonsin förlåta mig sjelf? sade han, hur kan jag upphöra att hata mig för att jag ådragit er denna sorg? — Nej, nej, Robert, du handlade rätt — du handlade rätt. Gud hade varit barmhertig, om han före denna qväll tagit mig från detta eländiga lif, men du har handlat rätt. Sic Michael gick in i toilettrummet, och Robert återvände långsamt till vestibulen. Han stannade på tröskeln till det rum, der han lemnat lady Audley — eljest Helen Talboys, kallad, hans förlorade väns hustru. Hon låg på golfvet, på samma ställe, der hon ihopkrupen vid sin mans mans fötter berättat historien om sin brottslighet. Robert brydde sig ej om att se efter om hon låg der afsvimmad eller försänkt i sitt eländes ytterliga hjertlöshet. Han gick ut i vestibulen och skickade en af bätjenterna efter hennes kammarjungfru, den granut klädda tärnan