Göteborgsposten – 23 april 1863, sida 1

kunnat och kan lemna för Polens sak måste hög grad vara beroende af andra makters uppträdande, och då de ännu icke gitvit tecken till att vilja frammana ett krig, om ej händelserna sjeltva, såsom de dock synas vilja göra, föra dit, skulle det väl vara nära nog vansinnigt af oss, att sjelfva utsätta oss för att drabbas af hela tyngden från den ryska kolossen. Och det är detta svenska regeringen klarligen insett. Sannerligen synes oss vår utrikesministers uppträdande i hela denna sak så klart och klokt, att han måste derigenom ytterligare tillvinna sig landets sympatier, om vi än icke kunna obetingadt gilla den bekanta officiösa artikeln i Posttidningen, såsom varande mindre direkt af behotvet påkallad. En annan fråga är, om Europa handlar i detta ögonblick så som det borde. Dertill svara vi öppec nej. Stormakternas regeringar gå till väga med en långsamhet som kan döda, och det fastän alla europeiska folk högt låtit sin stämma ljuda för Polens sak. Vi hafva många gånger upprepat, att diplomatien borde intaga en ädel hållning och uppträda med den bestämdhet, som låter Europas gemensamma fiende Ryssland se, att här är det ej blott frågar om noter och mer eller mindre vänskapliga föreställningar, att här står en väpnad man bak ordet och fordrar, stödd på alla de europeiska folkens högt uttalade opinion, rättvisa åt det blödande Polen och nödiga garantier för dess framtida lugn — kanske skulle Ryssland derigenom taga sitt förnuft till fånga och ärligt göra eftergifter. Och skulle det ändock vilja kriget, skulle ett dylikt snart vara utageradt. Men, tyvärr, förefinnes icke denna enighet, och den blodskuld, det mord på ett helt folk, som deraf kan bli följden, skall hårdt drabba de män, som kunde genom sin makt aftvå den syndafläck, Europa genom Polens delning ännu bär. Och djupt skall Sverige känna en sådan ny kränkning af folkrätt och moral. Den rådande stämningen inom landet talar i detta hänseende tillräckligt. Men kan väl vårt land derför tillräknas något ansvar? Fordrar ej lika mycket vår egen sjelfuppehållelse, att vi ej ensamma kasta oss in i vidtgående förhållanden, hvilka lätt kunna bringa oss olycka? Såvidt vi kunna finna, har ej heller någon stämma höjt sig för ett sådant vågspels företagande; men hvarföre då anställa en formlig opposition emot utrikesministern, hvilken synbarligen är i bättre tillfälle än någon enskild att bedöma tendensen hos dem, som här hafva att bestämma öfver Europas öde? Hvart syftar Aftonbladet med dess opposition mot grefve Manderström? Det säger, att han vill åstadkomma en reaktion i opinionen för Polen inom landet. Men huru kan väl det vara möjligt? Skulle svenska tolkets sympatier och dess uppskattning af vigten i Polens kamp vara at så löst skum, att de kunna försvinna genom en ministerns varning mot en af någon tidning förordad aggressiv politik? Vi ega bättre tankar om den verkliga karakteren af folkets opinion härutinnan, och ingen minister skall kunna leda den i godtycklig riktning. Vi se verkligen faror i Aftonbladets uppträdande, vi skönja möjligheten at en ny ministerkombination, och kan väl A-Bl. vilja en sådan? Vi tro det icke, men veta bestämdt, att nationen skulle bewakta en dylik som en olycka för landet med hänsyn till dess inre utveckling. I det vi fortfarande anse landet böra gifva uttryck af sina sympatier för Polens heliga sak; i det vi tillråda vidtagandet af förberedande åtgärder till vårt försvarsväsens iordningssättande snarast möjligt, på det vi icke må, om de europeiska makter på hvilka det beror skulle vilja kraftigt slå till, vara