Göteborgsposten – 22 april 1863, sida 1

ensam. Jag har gjort hvad jag ansett vara mia pligt, men det skulle icke förvåna mig mycket om jag derigenom gjort mig för alltid förhatlig för honom. Det är bäst att han utkämpar sin strid ensam. Jag kan icke göra något för att minska det förfärliga i kampen. Det är bäst att han utkämpar den ensam. Medan den unge mannen stod med handen på biblioteksdörren, ännu tvekande om han skulle följa sin farbror eller åter gå in i det rum der han lemnat den ännu olyckligare varelse, som han måst framställa i hennes rätta dager, öppnade Alicia Audley matsalsdörren och visade honom det gammalmodiga ekpanelade rummet, det långa med en snöbvit jdamastduk betäckta bordet, som lyste a! glas och silfver. — Kommer pappa och äter? frågade miss Audley. Jag är så hungrig, och den stackars Tomlins har tre gånger skickat upp att säga det fisken blir förderfvad. Nu måste den vara förvandlad till ett slags husbloss-soppa, kan jag tro, tillade den unga damen, då bon kom ut i vestibulen med ett nummer af Times i handen. Hon hade sutit vid kaminelden och läst tidningen, medan hon väntat att de äldre familjemedlemmarne skulle komma till middagsbordet. — Jaså, är det ni, mr Robert Audley, anmärkte hon likgiltigt. Du äter väl middag med oss. Var så god och gå och sök upp pappa. Klockan är nog snart åtta, och vi skulle äta middag kl. sex. (Forts.)