Göteborgsposten – 21 april 1863, sida 1

märkthet. Menniskor hyste medlidande med mig, och detta våckte min ovilja mot dem. Jag alskade icke mitt barn, emedan det blifvit mig en börda, som ingen bjelpte mig att bära. Det ärftliga onda, som var i mitt blod, hade dittills icke röjt sig genom några yttre tecken; men då började jag få attacker af väldsamhet och förtviflan. Jag tror att det var då, som min själ först kom ur jemnvigt, som jag för första gången öfverskred den osynliga gräns, som skiljer förstånd från vanvett. Jag såg min fars ögon fästade på mig med fasa och oro. Jag märkte huru han sökte lugna mig, som man söker lugna dårhushjon och små barn, jag förtörnades öfver hans små konster, jag barmades tillochmed öfver hans eftergifvenhet. Omsider lemnade dessa anfall af förtviflan rum för ett förtvifladt beslut. Jag beslöt rymma från mitt eländiga hem, der jag måste träla för hushållsutgifternas bestridande. Jag beslöt öfvergifva min far, som hyste mer fruktan än kärlek för mig. Jag beslöt fara till London och försvinna i detta stora menniskokaos. Jag hade i Wildernsea sett en annons i Timeos, och under ett antaget namn presenterade jag mig för den annonserande, mrs Vincent. Hon antog mig utan att fråga ett ord om mina antecedentia. Det öfriga vet ni. Jag kom hit, och ni gjorde ett anbud, hvars antagande skulle med ens höja mig till den sser, som min ärelystnad utvisat för mig, alltsedan jag var skolflicka och för första gången hörde att jag var vacker. Tre år hade förflutit sedan min mans afresa, och jag hade icke hört något, som kunde gifva mig anledning att tro