Göteborgsposten – 21 april 1863, sida 1

lan Catharinas och hennes bundsförvandters stämplingar mot Sverige och mot Polen — stämplingar så liknande hvarandra, att de tyckas uppgjorda efter samma modell, liksom de ock i sjelfva verket äro ränker spunna af samma hand. I begge fallen tillämpar den ryska sjelf herrskarinnan regeln: divide et inpera, i begge fallen använder hon bestickningar, löften och hotelser för att förhindra hvarje reform af de ultra-aristokratiska statsförsattningar, som närmade de begge staterna till den gapande afgrunden — den ryska träldomens förfärliga afgrund. Hr Tengberg behandlar sitt ämne synbarligen con amore, och att så sker är ett vilkor, lika oundgängligt för historikern som för konstnärn. Hr Hammarstrand har i sin specimensafhandling: Attikas författning under konungadömets tidehvarf till undersökning upptagit en af de dunklaste och svärlöstaste frågor han möjligen kunde välja — en fråga, för hvars afgörande en af vårt århundrades största historiska auktoriteter varnar i uttryckliga ordalag. Med allt erkännande af den vidsträckta beläsenhet, som utmärker hr H., och som här särskilt ådagalägges genom kritiken af de grekiska källorna och de tyska forskarne, har dock den uppmärksamme läsaren svårt att godkänna de resultater, hvartill förf. kommer, enär de grunder, hvarpå föregående forskares antaganden förkastas, synas ingalunda mera tillfredsställande än antagandena sjelfva, och författarens egna suppositioner äro lika obevista som några af dem, mot hvilka han dragit i fält. Hr H. rörer sig alltjemt i möjligheternas och sannolikheternas sfer, väl hufvudsakligen i följd af ämnets beskaffenhet, men detta är ej hvad som slår an på vår tid, då man företrädesvis önskar det reela — ätven i historien. Detta gäller innehållet. Hvad stilen angår, så äger denna ett afgjordt företräde i ledighet och mjukhet framför medtäflarens, hvilken har något fornnordiskt ej blott i kraft, men äfven i hårdhet. Begge sökandena försvarade sina specimina på ett särdeles tillfredsställande sätt, och ett liknande omdöme gäller äfven på det hela taget om profföreläsningarne. Om förslagets upprättande till den historiska professionen under dessa förhållanden motses med stark spänning, så kan detta icke sägas om den filosofiska adjunkturen, till hvilken docenten vid härvarande universitet, mag. Leander anses sjelsskrifven. Frågan hade deremot blifvit tvifvelaktig, om magister Svahn fullföljt sin ansökan; enär denne såväl förut gjort sig känd tör ovanlig intelligens och grundliga studier som ock genom det verkligen lysande försvaret af den först till adjunktsspecimen ämnade afhandlingen, för hvilket han villvann sig odeladt erkännande. I åtskilliga tidningar och äfven i Göteborgsposten har lästs en uppgilt om att en idning vid namn Klockan skulle utgifvas af några yngre akademiska lärare. Att någonting sådant varit påtänkt är sannt, men detta är allt, så vidt kändt är. Klockan hvilar, för att tala med Homerus, ännu ri Gudarnas knän-; huruvida vi arma dödliga skola tå höra den slå, är ganska problematiskt. Måhända skola urmakarne afskräckas af de svårigheter, som äro förknippade med uppsättandet at det konstiga verket — måhända skola de bätva illbaka för omtankan och besväret att hålla ler i gång. Säkert är emellertid att ett sådant företag är högligen önskvärdt och att allmänheten skulle stanna i förbindelse hos dem, som åtoge sig att uppfylla ett länge erkändt behof genom en ny tidnings utgilvande i universitetsstaden. Lundius.