Göteborgsposten – 20 april 1863, sida 2

efter, och begynte tro att, i trotts af mitt lifs hemlighet, jag kunde ha mer tur i verldens stora trolleri, än mina kamrater. Jag hade lärt det, som hvarje skolflicka lär på ett el ler annat sätt, förr eller senare — jag hade lärt att mit lifs öde kom att bero på mitt giftermål, och jag drog der slutsatsen, att om jag verkligen var vackrare än mina skol. kamrater, jag måste göra ett bättre parti än någon af dem Jag lemnade pensionen, innan jag var sjutton år mee denna tanke, och jag for till den andra ändan af England att bo bos min far, som, efter att ha tagit afsked, lefde Wildernsea, emedan staden var billig att lefva i och distin gurrad i hans tanke. Den var distinguerad med besked. Jag hade icke vari der en månad, innan jag upptäckte, att äfven den vackrast: flieka kunde få vänta länge på en rik man. Jag vill skyndöfver denna del af mitt lif, ty jag vet nog att den var myc ket ömklig. Ni, sir Michael, och er brorson, ha alltid vari rika, och det är lätt för er att förakta mig, men jog ve hur lifvet förbittras genom armod. Slutligen kom den rik friaren — den vandrande prinsen kom. Hon teg en liten stund, darrande konvulsiviskt. De var omöjligt att upptäcka om hennes ansigte undergått någo förändring, ty det var alltjemt lutadt mot golfvet. Unde hela den långa bekännelsen lyfte hon det ingen enda gång under hela den långa bekännelsen förändrades ej rösten ge nom någon tår. Hvad hon hade att säga sade hon med hår och kall röst, icke olikt en brottsling, som förhärdad oci vresig till sista stuud, aflägger sin bekännelse för en fång predikant.