Göteborgsposten – 20 april 1863, sida 1

— Jag måste berätta er min lefnadshistoria, för at kunna göra er det klart, huru jag blifvit den usla varelse som på sin höjd kan hoppas, att få fly undan och gömm sig i någon tyst vrå på jorden. Jag måste berätta er mii lefnadshistoria, upprepade mylady, men ni behöfver ej frukt: att jag skall bli vtförlig. Det förflutna har ej varit så an genämt, att jag skulle vilja tänka derpå. När jag var myc ket liten, frågade jag, såsom jag erinrar mig, något, som de var helt naturligt, att jag skulle fråga, jag stackare! Jag frågade hvar min mor var. Jag mindes dunkelt ett ansigte liknande mitt, sådant det är nu — ett ansigte, som såg p. mig, när jag var ännu ganska späd, men plötsligt hade jag upphört att se det. Man sade mig, att min mor rest bort Jag trifdes icke väl, ty den qvinna, åt hvilken jag var an förtrodd, var vresig, och det ställe, der vi bodde, var en en staka by omkring sju mil ifrån Portsmouth. Min far, son var vid flottan, kom blott då och då för att se om mig. ocl jag var nästan helt och hållet öfverlåten åt denna qvinna som betaltes mycket oregelbundet för sitt besvär. När hor fick vänta på penningarne, var det jag, som fick uppbär: hennes vrede. Ni kan då lätt fatta, att jag mycket tidig lärde mig inse hvad det är att vara fattig. Det var kanske mera af missbelätenhet med min otref. liga belägenhet är af någon synnerlig ömhetsinstinkt, son jag mycket ofta framställde samma fråga rörande min mod är Jag fick alltid samma svar — att hon var bortrest. Nå jag frågade hvart, svarade man mig att det var en hemlig. het. När jag blaf gammal nog, för att begripa hvad döde vill säga, frågade jag om min mor var död, men man sva