Göteborgsposten – 20 april 1863, sida 1

Lucy, säg att denna menniska är en galning! säg det, min älskade, ty eljest dödar jag honom. Han uttalade dessa sista ord, vändande sig mot Robert med ett plötsligt raseri i sin röst, liksom om han skulle kunnat fälla sin hustrus anklagare till marken genom sin höjda arms styrka. Men mylady knäböjde för honom och skiljde honom så. ledes från hans brorson, som stod med ansigtet doldt i handen lutad mot en emmas ryggstöd. — Det är eannt, som han säger, sade mylady, och han är icke vansinnig. Jag har skickat efter er, för att bekänna allt för er. Det skulle göra mig mycket ondt om er, ifall jag kunde hafva känsla för någon annan, ty ni har varit mycket, mycket god mot mig, mycket battre än jag förtjenat; men jag kan ej — jag kan ej känna något annat än mitt eget elände. Jag sade er en gång för längesedan, att jag var sjelfvisk; jag är ännu sjelfvisk, sjelfviskare nu i min olycka än någonsin förut. De, som äro gynnade af lycka och framgång, kunna ha medkänsla för andra. Jag skrattar åt andra menniskors lidanden, ty de synas mig så obetylliga i jemförelse med mina egna egna. Då mylady först föll på knä, gjorde sir Michael ett försök att lyfta upp henne och göra henne föreställningar. Men när hon talade, sjönk han i en stol bredvid henne och med sammanknäppta hånder och nedböjdt hufvud sökte har uppfänga hvarje stafvelse af de förfärliga orden. Han lyss. nade, som om bela hans väsende koncentrerats i hörselför2