Göteborgsposten – 16 april 1863, sida 1

Hon lekte en lång stund med denna flaska; hon höl den mot ljuset och tog till och med ur korken och luktad på vätskan. Men derefter satte hon den på bordet med e! hastig rysning. — om jag kunde, mumlade hon, om jag blott kund göra det. Och dock hvarför skulle jag göra det nu? Hon hopslöt sina små händer i det hon uttalade de sist: orden, och gick till fönstret i toilettrummet, som vette å den murgrönsbetäckta hvalfbåge, under hvilken alla, son kommo från Mount Stanning till slottet måste passera. I trädgården funnos tvenne mindre portar, som förd till ängarne bakom slottet, men den, som kom från Moun Stanning eller Brentwood måste gå in stora vagen. Visaren på klockan öfver hvalfbågen var midt emellar ett och två, när mylady såg på den. — Hvad tiden går långsamt! sade hon otåligt, hur lång samt! hur långsamt! Skall jag åldras på detta sätt, unde det att hvarje minut tyckes mig en timma? Hon stod en stund med ögonen fästade på hvalfbågen men ingen gick under den, medan hon såg dit, och hon vänd sig otåligt från fönstret för att åter börja sin enformiga van dring genom rummen. Hvar än den vådeld varit, hvars återsken synts på him melen, så hade underrättelsen derom ej anländt till slottet Dagen var mycket regnig och blåsig, det var en dag, hvarp äfven den afgjordaste lätting och den ifrigaste sqvallerkol Portör skulle dragit i betänkande att våga sig ut. Det va icke en torgdag, och derföre färdades icke många mellar Brentwood och Chelmsford, till följe af hvilket ännu ick