Göteborgsposten – 13 april 1863, sida 1

tillbaka i det mörka fjerran, der den otrefliga boning, som vållat henne så mycken oro var belägen. När hon gjorde det, häfde hon upp ett gällt rop af fasa och grep vildt tag i lady Audleys kappa. Natthimmelen var icke längre helt och hållet mörk. En blek eldstrimma bröt af mot det svarta rundtomkring. — Mylady, mylady, ropade Phoebe pekande på skenet, ser ni? — Ja, mitt barn, jag ser, svarade lady Audley, i det hon försökte lossa sin kappa från Phoebes händer. Hvad står på? — Det är en eldsvåda! — en eldsvåda, mylady! — Ja, jag är rädd att det är en eldsvåda — troligen i Brentwood. Låt oss gå, Phoebe, det rör icke oss. — Jo, jo, mylady, det är värmare än i Brentwood — mycket närmare; det är i Mount Stanning. Lady Andley svarade icke. Hon darrade igen — kanske af köld, ty vinden hade ryckt hennes tunga kappa af hennes axlar och blottat hennes smärta gestalt för blåsten. — Det är i Mount Stanning, mylady, ropade Phoebe Marks. Det är Castle Inn, som brinner — jag är öfvertygad att det är så. Jag tärkte på eldsvåda i natt, och jag var orolig, ty jag visste att det skulle hända en dag eller annan. Jag skulle icke bry mig derom, om det var blott rucklet, som brann ned; men menniskolif komma att spillas, snyftade den unga qvinnan utom sig. Der är ju Lukas, som är för full att rädda sig, om icke någon drar ut honom, och der är mr Audley, som sofver — (Forts.)