Göteborgsposten – 11 april 1863, sida 2

— —— skönhets öfverjordiska glans skrämt honom till tystnad. IIennes här hade blåst frän ansigtet, och, som det var lätt och fjäderlikt, hade det utbredts till en oredig massa, som omgaf hennes hufvud lik en gul låga. I hennes ögon var en annan låga — ett grönaktigt sken, sådant som kunde utströmma från en vredgad hafsfrus färgskiftande ögonstenar. — Iyst, ropade hon. Jag har icke kommit hit midt i natten för att höra på edra oförskämdheter. Hvad är skulden ? — Nio pund. Lady Audley drog fram sin börs — en grannlåtssak af elfenben, silfver och turkoser — och tog ur den en banknot och fyra guldmynt. Hon lade dem på bordet. — Säg till karlen att han ger mig qvittot för penningarna, sade hon, innan jag går min väg. Det dröjde något, innan karlen kunde åter kallas till tillräcklig besinning för att fullgöra denna enkla pligt, och det var endast genom att doppa pennan i bläcket och sätta den emellan hans fingrar, som man kunde få honom att begripa, att han skulle sätta sitt namn under det qvitto, som uppsatts af Phoebe Marks. Lady Audley tog papperet, så snart bläcket torkat och vände sig om för att gå ut. Phoebe ov henne, — Ni kan icke gå ensam hem, mylady, sade hon. Jag får ju gå med er? — da, du skall följa mig. De begge qvinnorna stodo vid värdshusdörren, när myND sade detta. Phoebe stirrade undrande på sin beskyddarinna. IIon hade väntat att lady Audley skulle skynda