Göteborgsposten – 11 april 1863, sida 1

Värden på Castle Inn var en lat och djurisk vällustiog, som icke hade någon högre tanke än den sjelfviska omtankan för sina egna njutningar och ett bittert hat mot dem, som hindrade honom att öfverlemna sig ät dem. Phoebe sköt upp dörren med handen och gick in i buset åtföljd af mylady. Gaslägan flammade vid skanken och rökte mot det låga rappade taket. Dörren till rummet innanför skänken stod halföppen, och lady Audley hörde mr Marks råa skratt när hon gick öfver värdshusets tröskel. — Jag skall säga honom att ni är här, mylady. hviskade Phoebe till sin fordna fru. Han är säkert full. Ni — ni blir väl icke ond, mylady, om han säger något ohöfligt. Ni vet att jag icke önskade att ni kom hit. — Ja, ja, svarade lady Audley häftigt. Det vet jag. Hvad frågar jag efter hans ohöflighet? Låt honom säga hvad han behagar. Phoebe Marks öppnade dörren till nästa rum och lemnade mylady bakom sig vid skänken. Lukas satt med de klumpiga benen sträckta ut framför kaminen, han höll ett glas toddi i den ena handen och kolbrytaren i den andra. Han hade stuckit den senare i en stor hög kol och höll på att breda ut dem för att framkalla en låga, då hans hustru visade sig på tröskeln till rummet. Han ryckte ut kolbrytaren och gjorde en halft rusig och halft hotande svängning med den, när han såg henne. — Så, du nedlåter dig då omsider att komma hem, sade han. Jag trodde att du skulle bli borta för alltid.