Göteborgsposten – 11 april 1863, sida 1

vor, synnerligast de i grannskapet boende; men i den mån det främmande herrskapet visat att det vill sätta sig öfver insödingarne, dufvorna, hafva dessa senare repat mod och börja nu temligen obesvärade att göra sina utssygter. Äfven andra för våren betecknande resande hafva börjat visa sig, nemligen fjärilar och insekter, hvilka i det herrliga solskenet njuta af sin tillvaro under förhoppning om en snart stundande sommar. Det grönskar alltmera, knopparne svälla, dagen är öfver 12 timmar lång, luften hög, solen brännande och värflägtarne understundom qvalmiga — vi hafva öfverstått vintern och äro förvissade om, att almanackan i är med heder skall kalla April för gräsmånad. Vårmarknaden har under veckan i all stillhet passerat, och våra husmödrar lära vara särdeles belåtna med det billiga pris, till hvilket de i år bekommit sin dräll, såväl finare till servietter, som gröfre till handdukar ete. — Marknaderna hafva numera så förlorat sin betydelse, att de, åtminstone i en så pass stor stad, som Göteborg, knappast märkas, och man behöfde promenera ända ut till Getebergsängen, för att få någon hum om att marknad hölls. Derute visade sig nemligen en liten tillstymmelse till marknadslif, dock af lugnaste slag. Denna nya plats för kreatursmarknaderna är ej utan en viss pittoresk beskaffenhet. Längsefter den smala försäljningsplatsen sträcker sig nemligen en trädbeklädd bergsäs med sluttande gröna assatser, från hvilka man har den mest förträffliga utsigt öfver marknadshvimlet nedanför ens fötter. Man ser der hästskojaren på sin Rosinante, hvilken vederbörligen pryglas för att vid bytet eller försäljningen se morsk ut; man ser en gumma, ledande den till försäljning bestämda enda kossan, och som med denna nedkommit i en af platsens många sanka hålor, der de båda, nedsjunkna i leran till knäna, arbeta under förtviflade försök att ånyo komma på det torra. Man ser vidare de öfver hela platsen spridda anspråkslösa restaurationerna, bestående af ett gammalt lutande bord och en buteljkorg med öl samt möjligen någon cigarr af allra lättaste slag eller några karameller; der hafva på ett ställe församlat sig några personer, hvilka skola i en från staden medhafd bränvinsbutelj tömma en köpskål, och i detsamma säljaren höjer buteljen till munnen klingar mot densamma en från pojkarne på berget kastad sten, flaskan krossas, det ädla, inhemska fluidet spilles på marken, vredgade blickar kastas mot höjden; men snabba som gazeller försvinna pojkarne bland klyftorna. — Taflan är brokig och omvexlande, och då sommaren står i sin fägring bör platsen blifva ännu mera pittoresk.