Göteborgsposten – 10 april 1863, sida 1

— ee ee — Lady Audley satte lampan på bordet bredvid kaminen och gick till fönstret. IIon sköt undan jernbommen och den lätta träluckan och öppnade glasdörren. Marsnatten var svart och månen syntes ej; en vindflägt strömmade mot henne, då hon öppnade dörren, uppfyllde rummet med sin kalla andedrägt och utsläckte lampan på bordet. — Det gör detsamma, mumlade mylady, jag kunde ej ba lemnat den brinnande. Jag skall veta att finna vägen till mina rum, när jag kommer tillbaka. Jag har lemnat alla dörrar på glänt. Hon gick hastigt ut på den jemna sandgången och stängde glasdörren bakom sig emedan hon fruktade att den förrädiska vinden skulle slå dörren till biblioteket igen och sålunda röja henne. Hon befann sig nu på den qvadratformiga gården, och den kalla vinden hvirflade omkring henne svängande hennes sidenklädning kring henne med ett gällt prasslande ljud, liknande en skarp hafsbris hvissling mot en jakts segel. IIon gick öfver gården och såg tillbaka — såg tillbaka för ett ögonblick på brasans glöd genom de rosenfärgade gardinerna i hennes boudoir, och lampans dunkla sken genom korsfönsterna i det rum, der sir Michael Audley låg och sof. — Det förekommer mig, som om jag skulle rymma bort, tänkte hon. Det förekommer mig, som om jag rymde hemligt midt i den tysta natten för att försvinna och för gätas. Kanske det vore klokast om jag åtlydde denne mans varning och rymde bort och försvann — som Georg Talboys försvann. Men hvart skulle jag taga vägen? Hvad skulle bli af mig? Jag har inga penningar; mina smycken äro e