Göteborgsposten – 9 april 1863, sida 1

egna intressen. Fredrik understödde villigt Poniatowskys val och slöt en offoch desensivalliaas med kejsarinnan, hvari han uti en hemlig artikel utfäste sig att jemte henne intervenera i Polen i det fall att polackarne gjorde författningen mera monarkisk eller konungavärdigheten ärftlig. Katarinas planer mot Polens sjelfständighet fordrade ovilkorligen fortfarandet af den lagliga anarkien; hade den kungliga myndigheten blifvit utvidgad på oligarkiens bekostnad skulle det gamla konungariket, som var lika stort som Frankrike, höjts ur sin vanmakt och kunnat trotsa grannarnes sammansvärjningar till dess undergång. Derföre förbundo sig den ryska zarinnan och den preussiske monarken, som sjelfva beherrskade despotiskt sina egna stater, till den anarkiskt-republikanska författningens upprätthållande i Polen. Att de samtidigt följde en liknande politik af liknande motiver, ehuru ej med samma framgång, med afseende på vårt kära fädernesland, ha nyare forskningar ådagalagt. En betydlig rysk arme befann sig redan i Kurland. 10, oO0 ryssar framryckte nu utan någon rimlig förevändning till Warschau och en lika stor kår visade sig vid vestra gränsen. Under sådan påtryckning valdes Stanislaus Poniatowsky till konung, trots det häftiga motståndet af en stor del utaf adeln. De, hvilka inlemnat sitt veto mot den af ryska soldater omringade riksdagens beslut, måste söka sin räddning i flykten. Förbittrade öfver denna fosterlandets djupa förnedring sökte tvenne medlemmar af den familj, som ännu anses företrädesvis representera den polska nationaliteten, att genomdritva åtskilliga reformer, som voro egnade att afvärja de hotande stormarne och rädda fosterlandet. Bröderne Czartoryski, som voro den nye konungens morbröder och beklädde vigtiga statsembeten, tycktes väl egnade att ställa sig i spetsen för det patriotiska reformpartiet, som också lyckades i de flesta af sina bemödanden; endast i den vigtigaste frågan, i den om afskaffandet af det förderfliga i det fria vetot och införandet af pluralitetens afgörande sätt vid riksdagarne nödgades de gifva vika för Ryssland och Preussen, som i denna den enskilte representantens orimliga rättighet sågo den säkraste borgen för anarkiens fortfarande och i och med detsamma för sina inkräktningsplaners realiserande. Konungen i Preussen skulle helst sett att polackarne tvungits att omedelbart upphäfva de gjorda författningsändringarne, men Katarina uppsköt detta till ett lämpligare tillfälle. Ett sådant visade sig snart, då de polska dissenterna vände sig till henne för att med hennes tillhjelp återvinna de rättigheter. hvilka de, såsom ofvan blifvit anfördt, förlorat under August II:s regering. Kejsarinnan uppmanade polska riksdagen att återgifva åt dissenterna de ifrågavarande rättigheterna; men då tillsägelsen icke hörsammades, bildade desse i Radom en konfederation, hvartill många adelsmän, som dels voro missnöjda med konungen och dels med Czartoryskerna snart slöto sig. Denna konfederation omringades nu af en rysk arm under den öfvermodige och råe Repnins anförande, som tvang den till beslut, hvilka i många fall stridde mot det ändamål, hvarför de konfedererat sig. Konfederationen förflyttades af den ryske generalen till Warschau, och han tvang den der öppnade riksdagen genom det gröfsta våld icke blott att tillerkänna dissenterna lika rätt med katolikerna utan äfven att underskrifva alla öfriga fordringar, som gjordes af det ryska hofvet. De fosterlandsvänner, som opponerade sig, blefvo släpade till Sibirien och deras gods sköflade af de ryska soldaterna; att folkrätten VE — —