Göteborgsposten – 9 april 1863, sida 1

härigenom kränktes på det oerhördaste sätt, torde vara öfverflödigt att anmärka. Repnin yttrade i sin officiella skrifvelse till riksdagen, att den, som knotade, skulle bli behardlad som rebell. Så började Ryssland sitt icke en gång på eröfringens rätt grundade välde i Polen. De nya riksdagsbesluten infördes i en med Ryssland afslutad traktat, och Ryssland blef förklarad garant af den polska författningen, d. v. s. af den polska anarkien. Om det var Katharinas mening att genom detta olidliga framfarande ägga polackarna till uppror mot sin usle skuggkonung eller, rättare sagdt, mot henne sjelf, så kröntes hennes bemödande med framgång. De polska fosterlandsvännerne ingingo en konfederation i Bar och angrepo de ryska härar hvarmed konung Stanislaus förenat sina trupper. De hoppades på bistånd från andra länder, men äfven på den tiden läto de europeiska kabinetterna de olyckliga polackarne kämpa den olika hopplösa striden för frihet och fosterland utan att lägga tvenne strån i kors för deras räddning. En enda regering utgjorde ett undantag härifrån, och det var Turkiets. Muhamedanen Mustapha III handlade kristligare än alla Europas kristna monarker och försökte försvara de orättvist förtryckte mot förtryckarne. Han förklarade Ryssland krig men förde det icke med lycka. De konfedererade måste, sedan de under den hjeltemodige Pulawski gjort under af tapperhet i den förtviflade kampen mot den moskovitiska öfvermakten, duka under för densamma, omgifna som de voro af Ryssland, Preussen och Osterrike, hvilka samtliga stater voro dem fientliga. Det närmaste resultatet af detta befrielsekrigs misslyckande blef den första polska delningen. Man har sagt att det icke var Katharina utan Fredrik Il, som först föreslog detta skändliga sönderstyckande af en stat, som icke i ringaste mån förorättat någon af inkräktarne. Men äfven om så är, minskar detta icke i ringaste mån denna samvetslösa furstinnas förbrytelse, enär det ligger i öppen dag att hon åsyftat Polens underkufvande med list och våld från det ögonblick hon tog regeringstyglarne i sina starka händer. Att hon blef tvungen att dela med sig af rofvet åt Preusson och Österrike, var måhända ett streck i hennes beräkningar; måhända ock hon var nog klarseende att begripa det hon derigenom erhölle den säkraste garantien för eröfringens bibehållande. Medbrottsligheten åvägabringar en viss solidaritet i intressen, och åtgöranden. Det är mycket sannolikt att om hela Polen inkräktats af Ryssland, det redan skulle varit i stånd att återtaga sin frihet, under det att alla dess hjeltemodiga befrielseförsök blifvit fruktlösa, emedan de stater, som utestänga det från det öfriga sympatetiska Europa, i följd af den del, de tagit i styckningen, med ovilja se hvarje resning inom det ryska Polen och förhindra bistånd utifrån. Österrike, som af polackarne frälsats från turkarna, gaf ett prof på den för denna stat så karakteristiska otacksamheten, då det gaf vika för frestelsen. Maria Theresia, den bästa af de trenne kontraherande suveränerna, kunde också med möda öfvertalas till detta steg, som hon fördömde ännu sedan hon tagit det. Genom denna första sönderstyckning af Polen erhöll Ryssland 1775 lejonparten eller landet mellan Dina, Dnipern och Dretsch, Österrike, Galizien, Preussen och Vest-PreusBen Så slutades första akten i det stora polska sorgespelet. (Forts.)