Göteborgsposten – 4 april 1863, sida 1

När vårvindar spela genom luften, vederbörligen blandade med kyla (det är just rätta kännetecknet på de de sanna vårflägtarne), och menniskans bröst vidgar sig, blodet pulserar hastigare, sinnet blir lifligare och lättare, då känna vi, att vi ötverstått den vinter, som vi vid höstens början tänkte oss så oändligt lång, och i vår förhoppning skymta redan grönskande fält och lundar, blommor och fågelsång, — brunnsoch badinrättningar. Stormen har på sista tiden rätt eftertryckligt ruskat upp oss, både hagel och snö har Mars i sina sista spasmodiska ryck slungat ötver oss; men Åpril har ingått med en klar och lofvande sysiognomi. Af gammalt känna vi, att han ej är att lita på; men ho kan oss nu förderfva? Låt honom äfven för något dygn kasta ett snötäcke öfver våra förhoppningar, de skola sedan i desto skönare glans framstå realiserade. Välkomna då i sippor att lyssna till bofinkens gälla slag, och i träd, skynden eder med vårtoiletten, att den kommande göken ej må gifva sina gästroller på bar qvist! Hvilket stök och bråk har det ej varit under denna vecka! Öfverallt skall man naturligtvis hafva fejadt och finadt för den ingående helgen, och midt under dessa omsorger infalla de besvärliga flyttningsdagarne. Gator, trappor och gårdar äro belamrade med flyttsaker, den ene skall in och den andre skall ut, hvarochen pockande på sin rätt och och alla gående i vägen för hvarandra. Skuroset hinner ej fördunsta och gardinerna hinna