Göteborgsposten – 4 april 1863, sida 1

not Kusttorget samt hos P. Bengtsson i Redbergsli— — — Ä 2— Veckokrönika. De menniskor, hvilka äro beröfvade bru ket af sitt sunda förnuft, äro i högsta måttc beklagansvärda; men olyckligare äro de, hvilka från sin födelse ej fått kasta en enda blick i Guds sköna skapade verld, och ännu mera de, hvilka aldrig kunna höra ett kärlekens ord från föräldrars läppar eller med ett tacksamhetens återgälda dem för deras omsorger. Beröfvade talförmågan, en af de egenskaper, som höja menniskan öfver djuret, och satta ur stånd att om den göra sig en föreställning, gå dessa senare olyckliga genom lifvet oförstådda och utan att kunna förstå. Hvarje medlidsamt hjerta röres af deras sorgliga öde och klappar lifligt och varmt för hvarje försök, som göres att, till deras bästa, mildra naturens styfmoderlighet. Derföre hafva äfven de varmhjertade uppmaningarne till bidrag åt den tysta skolan i Stockholm funnit öppna och villiga öron, och välgörenheten har skyndat att gifva talande bevis på sitt medlidande. Så hafva några få af dessa många olyckliga fått förhoppning att svinga sig ett par trappsteg närmare den öfriga menskligheten, och menniskovännen har med innerlig glädje och sannt deltagande förnummit denna tysta skolas välsignelserika verksamhet, under liflig önskan, att äfven andra platser at riket måtte kunna skänka samma omvårdnad åt dylika olyckliga. Med penningar kan man åstadkomma allt, säger man. Till en del är detta sanning, det borde dock heta: med penningar kan man åstadkomma mycket; men äfven utan penningar kan man med en fast vilja, ett godt hjerta, tålamod och ihärdighet komma långt vid fullföljandet af en god ide eller för uppnåendet af ett stort och ädelt mål. Krönikeskrifvaren vill till bestyrkande häraf framdraga ett exempel, i det han ber den benägne läsaren medfölja på ett besök till Göte borgs tysta skola. Läsaren är kanske öfverraskad af upplysningen att vi hafva en sådan; äfven hans ledsagare blef det, då han lyckades påträffa denna, liksom allt godt, i tysthet verkande, menniskoälskande anstalt. Pastor Glasell har visserligen inrättat en dylik skola här i trakten, hvilken först hölls vid Lindås i Askim och nu blifvit flyttad till Varfvet; men den skola vi nu gå att besöka är, såvidt krönikeskrifvaren känner, den enda inom Göteborgs område och har såväl derföre, som ock af flera andra skäl, ett specielt intresse. Vi ställa våra steg till Haga, denna stadsdel dit Göteborg samlat en del af sina dyrbaraste perlor: de storartade arbetarebostäderna, stadens folkbibliotek, vårdsanstalten för obotligt sjuka, räddningshemmet för värnlösa flickor o. s. v. Från Nya allåen vika vi i Nya Haga in på Skolgatan, passera de ansenliga folkskolebyggnaderna och befinna oss snart på den punkt, der Pilgatan skär Skolgatan. Vi vika till höger in på Pilgatan och ingå i den första porten på venster hand, öfver hvilken läses n:o 22. I innersta vinkeln af det böjda hörnhuset finna vi en dörr, vi stiga upp till andra våningen på en mycket anspråkslös trätrappa och stå snart framför en liten dörr, hvars ötversta karm räcker en vanlig person till bröstets höjd. Vi öppna, luta oss ned, krypa in, och befinna oss nu i ett litet, litet kök, hvilket förnärvarande tjenstgör såsom tambur, skiljande från hvarandra tvenne små och låga rum. I det till höger bor en privatlärare vid namn P. Bengtsson och i det till venster har han sin lilla skollokal. Vi inträda i denna senare, och befinna oss då i en liten cell om cirka 3 h2 alns bredd och 4!(, alns längd. Midten af taket höjer sig ej många tum öfver ens hjessa och sidorna slutta ännu längre nedåt, ty rummet har måst taga skapnad efter den takresning, som det hvilar under. Längst fram se vi en liten fönsterluft med 4 rutor, framför denna ett bord med diverse skolmaterialier, till höger den vanliga svarta krit-taflan och till venster längs väggen en vanlig skolbänk med plats för 4 högst 5 personer. Tvenne trästolar fullända den anspråkslösa möbleringen. Lokalen är, som man finner, ej särdeles rymlig, också har hr Bengtsson tillsvidare ej kunnat antaga mera än 4 elever, och man skall sannerligen vara begåfvad med mer än vanligt tålamod och en uppoffrande menniskokärlek, för att äfven med dessa hinna så långt som han gjort. De fyra eleverna, två gossar och två flickor, äro nemligen döfstumma. Ena gossen är född sådan och de tre öfriga hafva genom svåra sjukdomar i spädaste åldern blifvit beröfvade taloch hörselförmågan. Den 1 sistl. December öppnade hr B. sitt lilla institut, och vid ett besök å stället skall man förvåna sig öfver de framsteg barnen under hans omsorgsfulla ledning gjort på dessa fyra månader. Ej nog med att de lätt och säkert kunna uppfatta och besvara lärarens enkla teckenspråk, eller skriftligen med vacker piktur meddela sig: deras förstånd