Göteborgsposten – 2 april 1863, sida 2

TLIITITVTANGMG pe 18DVIH, SvM 1er kli get behöfde lugn, en kraftig regering och reformer af sitt föräldrade tillständ, tills det blef moget att följa konungarikets fria utveckling. Men reformerna hafva strandat mot ständerna, regeringen har under tryckningen utifrån sökt hålla allt i gång, och nu behandlas landet nästan som en död kropp; det lägges på det diplomatiska dissektionsbordet, beskådas, kännes och underkastas klinisk bebandling, under det vi sitta som den sörjande familjen. Den förnämsta orsaken till tillståndet är Holsteins dubbla ställning till danska monarkien och tyska förbundet. Det skall således endast kunna förändras på ett af följande trenne sätt. Antingen genom öfverenskommelse med Holstein, men en sådan är omöjlig såframt vi icke vilja utlenma Slesvig först till förtyskning, sedan till lösryckning. Eller också genom Holsteins utdragande ur det tyska förbundet, men det är vida omöjligare än öfverenskommelsen. Under Tysklands djupaste förnedring hafva visserligen länder frånryckts detsamma af mäktigare grannar, och det är att hoppas, det andra länder, som ej äro tyska, men lida tungt under tyska oket, i en framtid skola lösrycka sig derifrån (stormande bifall); men den tiden skall aldrig komma, då Danmark, såsom 1806, kan inkorporera Holstein. Äfven om Holstein vill, kan det dock icke ske, men Holstein vill på intet vilkor, det har ständerförsamlingen 1861 enstämmigt uttalat. Således återstår blott en lösning: afsöndringen. Man siger, att den är svår, och det är sannt. Det är svårt att finna män, som vilja åtaga sig utförandet. Det finnes förhållanden, som ej kunna lösas. utan att Danmark djupt kränkes, innan öfverenskommelse uppnås. Det finnes fara för framkallandet af en brytning med Tyskland. Man har derföre sökt kringgå svårigheterna. Man har velat afskilja konungariket och Slesvig från Holstein i stället för att göra tvärtom, och skapat en ny särskild-gemensam äfelles-suerlig) kassabchällning, pensionslista och forstväsen. Men det går mycket långsamt och gör våra förhållanden ännu mera invecklade och förvirrade, än de äro. Man har också en gång gjort förslag till något, som skulle se ut som en afsöndring, nemligen provisoriet af 1861. Det delade de gemensamma angelägenheterna i 3 klasser, de alldeles gemensamma, till hvilka Holstein skulle lemna fasta bidrag, de särskilda-gemensamma, som Holstein skulle bevilja af gemensamma kassan, och en särskildt holsteinsk, armåbudgeten. som både beviljades och betaltes af Holstein. Men detta var blott en afsöndring på papperet; ty Holsteins armå skulle förbli under den gemensamme krigsministern och alldeles oförändrade förhållanden. Åssöndringen måste vara fullständig om den skall göra full nytta och betrygga oss mot förbundets inblandning samt möjliggöra vår egen fria konstitutionela utveckling. Holstein må hafva sin egen arme, ty denna utgör en del af förbundsarmåen och är alldeles oanvändbar för oss under ett krig med vår ende fieude; den kan blott användas till att föreställa krigsfångar. Holstein må äfven hafva sin penningeförvaltning, ty dess sjellständighet måste vara sådan, att den lomnar någon ersättning för tillintetgörandet af dess fordringar på Slesvig. Skall man då uppgifva dess förpligtelse att dela de gemensamma bördorna såsom civillista, apanager, statsskuld och pensioner? Nej. Normalbudgeten af 1856 är erkand at det tyska förbundet; så länge den gäller äfven för de andra landsdelarne, är konungens rätt till att utskrifva Holsteins bidrag efter densamma obestridlig, och dessa utgifter kunna någorlunda hållas inom normalbudgetens gränsor, tills förhållandet efter hand utvecklar sig. Holstein må naturligen äfven utgå ur tullenheten, så mycket mera som denna är det enda gemensamma förhållande, hvarpå det tyckes sätta något värde. Ty vill det söka ölverenskommelse med oss om en tullförening, skall vägen derigenom vara banad till örverenskommelse om återupprättandet af de gemensamma förhållandena eller fullkomlig aflösning. Tal. slutade med uppmaning till de närvarande, att enstämmigt antaga de framlagda resolutionerna, om de anse dem klart och bestämdt uttala ögonblickets behof, och att afhålla sig från uttalandet at individuela önskningar. Godkänner församlingen dem, då hav man hopp om, att hela landet skall följa dess. exempel, och att det genom dem kan ha lagts grundvalen till en ny dansk politik. En sann menniskovän. Som bekant torde vara har ölverstekammarjunkaren frih. G. Gyllenkrok stiftat och på det frikostigaste understödt det välsignelsebringande räddningsinstitutet vid Råby i Skåne, hvilket nu blifvit så utvidgadt, att 35 st. gossar derstädes kunna vårdas. I fjol afled hans maka, och man fruktade att den djupa sorgen skulle förkrossa den 80-årige ädligen och menniskovännen. Men sedan den första och djupaste sorgen något lagt sig, var hans första omsorg, alt, trill minne af den hädangångna makan och