Göteborgsposten – 2 april 1863, sida 1

listorisk belysning af den polska frägan. L Det är icke så längesedan det hörde till goda tonen bland dem, som ville gifva sig ett sken af större vishet än den, som fallit på vanliga menniskobarns lott, att framställa kosmopolitismen såsom en nödvändig följd af vår tids högre utveckling och nationalitetskänslan såsom en barnslighet, naturlig hos menskligheten under dess tidigare ålder men egnad att nu bortfalla och efterträdas af en broderlighet, i lika grad omfattande alla de exemplar af genus humanum, som bygga och bo på jordklotet — ja, äfven dem, som ej hunnit nog långt i kultur för att nedslå sina bopålar någonstädes. Det är icke otänkbart att till grund för denna uppfattning ligger en aning om hvad som i ett ännu aflägset tillkommande skall bli en skön verklighet — det är icke omöjligt att sedan en allt högre, en allt kristligare och renare civilisation hunnit rätt genomtränga folken, de skrankor, som nu åtskilja dem, skola bortfalla, förtryck, strid och blodsutgjutelse upphöra och fridens och kärlekens tusenåriga rike begynna. Men ännu är, att döma af alla tecken, denna tid at ostörd jordisk lycksalighet fjerran; och så länge detta är förhållandet måste nationalitetskänslan brinna i folkens bröst, om de ej skola nedsjunka i ytterligt andligt och materielt elände. Hvart vi kasta våra blickar, mötas de at exempel på denna nationalitetskänslans lifaktighet, äfven der den blifvit trampad under fötterna af det råa våldet och det skoningslösa förtrycket. Ja det tyckes som om folkets individualitet framträdde skarpast och bestämdast der den mest förnekats och hånats; det tyckes som om sosterlandskärleken brann klarast och lifligast der det samvetslösa inkräktningsbegäret och herrsklystnaden slagit en nation i kedjor, som med hvarje decennium — nej, med hvarje år, med hvarje dag kännas allt tyngre och tyngre. Huru många exempel företer ej den äldre, den nyare — ja, våra dagars historia på folk, som, efter att länge ha suckat under träldomens ok, omsider rest sig såsom en man och afskakat det med förtviflans styrka! De ha derigenom häfdat nationalitetens rätt, och de öfriga fria nationerna ha med jubel helsat dem som återvunna bröder, som återinträdda medlemmar i den stora statssamiljen, äfven då de ej kunnat bidraga till deras befrielse. Men huru många äro icke de folk, som ännu sakna frihetens