Göteborgsposten – 1 april 1863, sida 2

ningen af statslifvet, att det uti den törestäende riksrådssessionen företagas bestämda och afgörande steg till genomförandet af denna grundsats. Vi ha benäget blifvit meddelade diskussionen å Casino i sin helhet. men då utrymmet törnekar oss att för dagen återgifva det, nödgas vi inskränka oss till omnämnandet af att alla tre resolutionerna, sådana de här ofvan förefunnos, antogos. — Proklamationen härom helsades med starka och ihållande bravorop. — På ordförandens uppmaning gåtvo de närvarande sitt bifall till att besluten skulle insändas till konseljpresidenten och presidenten för riksrådet. Vi återkomma närmare härtill. i Nationalbeväpninger, Man torde af tidningarnes referater af förhandlingarne vid allmänna skarhpskyttemötet i Örebro sistl. höst påminna sig den lifliga och långvariga ölverläggning, som egde rum angående den för nation: ibevapningens sramgång så ytterst vigtiga frågan, huru man på lämpligaste sättet skulle å vapenöfningar i gång å landsbygden, så att skarhskytterörelsen skulle sprida sig till nationens sjelfva kärna, och man torde dervid ännu hafva i lifligt minne den intressanta skildring, som öfverbefålhafvaren för Norra Dals skarpskytteförening, löjtnanten J. Lindh, dervid lemnade öfver det sätt, på hvilket denna förening, som redan då näst Stockholms och Göteborgskårerna räknade det största antalet medlemmar bland de frivilliga skarpskyttekårerna i riket verkat för det afsedda ändamålet. Denna skildring, hvilken helsades med mötets enhälliga jubel, gaf äfven den mest praktiska lösning af problemet, och har, såsom vi hoppas, på flera ställen blifvit tagen som estertöljansvärdt exempel. Ått man sedan dess ej varit overksam på Dalsland, utan nitishet fortgått i den inslagna riktningen, kan man finna af den glädjande företeelsen, att det nu på hela Dalsland ej finnes mer än ett enda pastorat, som ej är representeradt inom de frivilliga skarpskyttarne, och att man har förhoppning, att äfven detta snart skall lemna sin kontingent, då inom detsamma finnas flera kraftfulla och för saken intresserade personer. Med så godt som två toma händer, med okuflig energi har man då, tack vare i främsta rummet löjtn. Lindhs och andra med honom liktänkandes oförtröttade nit, kommit derhän, att en hel provins blitvit väckt och lifvad för den stora fosterländska saken. Dalsland intager nu i nationalbeväpningens utvecklings historia det vackraste bladet, och vi hoppas, att den position detsamma nu besitter skall oaflåtligt eftersträlvas af andra provinser. Såvidt vi känna, finnas å Dalsland endast tvenne stycken särskilda skarpskytteföreningar, neml. den Norra, under betäl at ofvannämnde löjtn. Lindhe, och den Södra under beläl af majoren S. Hollberg, och dessa båda hafva kunnat utsträcka sin verksamhet örver en hel provins!) De särskilda medlemmarne inom dessa kårer bo milsvidt, ja 6 till 7 mil aflägsnade från hvarandra och dock kunna kårerna ej ellenast sammanhållas, utan ätven kompanivis sammandragas ull örfningar. Finnes det å ena sidan kraft och ihärdighet hos ledarne, så finnes det ock hos de enskilda medlemmarne en kärlek till idän, som ej bätvar tillbaka för uppoffring af tid och möda under milslånga marscher till samlingsställena. I sådan jordmån skall den spirande plantan slå djupa rötter. Det är visserligen en beklaglig sanning, att denna ansenliga frivilliga styrka knappt kan kallas bevärad, då den till sin disposition blott har några hundra af kronan lånade exercisgevär, hvilka i tur och ordning begagnas af kompanierna, och med hvilka man öfvar sig äfven då snön ryker omkring fötterna (så var åtminstone förhållandet i början af förra året); men nationalbeväpningen går nu en mindre bekymmertull framtid till mötes, sedan rikets ständer, i enlighet med konungens proposition och statsutskottets ännu frikostigare törslag, beviljat understöd såväl till underlättande at vapenspridning bland folket som till bidrag för instruktörer och ammunitions anskaffande. Den tyngsta bördan är derigenom lättad och det största hindret brutet för nationalbeväpningens spridande till landsbygden, och stolt bör den provins känna sig, som, trots ) Det kan tillochmed hända, att denna senare nu