Göteborgsposten – 28 mars 1863, sida 1

— Ja visst, min älskling, ja visst, svarade baroneten. IIvad kan ha fört den olycklige gossen på en så ryslig tanke? Denne mr Talboys — som ingen af oss kände det ringaste — mördad på Audley Court! Jag vill i qvall fara till Mount Stanning och se om Robert. Jag har kännt honom, sedan han var ett litet barn, och jag kan ej ha bedragit mig på honom. Om verkligen något är på tok med honom, skall han icke kunna dölja det för mig. Mylady ryckte på axlarne. — Det skulle jag knappt tro, sade hon. Det är vanligen fremlingar, som först märka psychologiska egenheter. De konstiga orden klingade underligt från myladys rosenläppar, men hennes nyantagna vishet framställdes med ett eget behag, som förvirrade hennes man. — Men ni får icke gå till Mount Stanning, min älskade vän, sade hon ömt. Kom ihåg att du är förbjuden att gå ut, innan vädret blir mildare och solen skiner på detta fasliga frusna land. Sir Michael sjönk tillbaka i sin rymliga stol med en resignerad suck. — Det är sannt, Lucy, sade han; jag får lyda mr Dawson. Förmodligen kommer Robert och helsar på mig i morgon. — Ja, jag tror han sade så. — Då få vi vänta till i morgon, min älskade. Jag kan icke tro att det verkligen står illa till med den stackars gossen — jag kan icke tro det, Lucy. — Men huru skulle man då kunna förklara hans besynnerliga inbillning om mr Talboys?