Göteborgsposten – 27 mars 1863, sida 1

— IIvad sade han då, Lucy? — Det kan jag kvappt säga. Du kan se hur han upprört och förvirrat mig. Jag tror att han har bott för lange ensam i de ensliga rummen i Temple. Kanske han läser cller rökar för mycket. Du vet att några lakare säga att galenskap är blott en sjukdom i hjernan — en sjukdom, hvars sör alla menniskor äro utsatta, och som förorsakas af vissa omständigheter och botas genom vissa medel. — Lady Audleys ögon voro ännu fästade på de brinnande kolen i den vida kaminen. Ilon talade, som om hon afhandlat ett ämne, som hon ofta hört afhandlas. Ilon talade som om hennes tankar vandrat från hennas man brorson till det mera omfattande ämnet — vonsinnighet abstrakt tagen. — Ilvarför skulle han icke kunna vara svagsint? frågade hon. Moenniskor kunna vara galna i åratal utan att man märker det. De veta att de äro vansinniga, men de veta också att hålla detta hemligt, och de dölja det kanske ibland i hela sin lifstid. Stundom gripas de afen paroxysm, och i en olycklig stund förråda de sig. De begå kanske ett brott. Tillfallets förfärliga frestelse angriper dem, knifven är i deras hand, och det omisstänksamma offret vid deras sida. Det kan hända att de besegra den oroliga demonen inom dem och dö utan att ha begått någon våldsgerning, men det kan också hända att de gifva vika för den förfärliga frestelsen — för den fruktansvärda, lidelsefulla hungern efter gräsliga våldsbragder. Det kan hända att de gifva vika för den, och då äro de förlorade. ITA oc OA