va utförligt till grefve Platen, men dock ej så snart. 1. Ur Jerningham till lord Russell, d. 20 maj 1661. I denna depesch underrättar hr Jerningham att han d. 15 maj framlemnat lordens depesch af d. 8 Grefve Manderström hade då uppläst en kort depesch till grefve Platen, -men hvilken naturligtvis lemnar hufvudfrågan på den punkt den var!. Gretve M. yttrade att han hade anledning tro att både franska och ryska regeringarne hade invändningar mot E. II:ts förslag, men tillade att en ötverenskommelse måhända kunde träffas mellan de fyra makterna genom en jemtörelse at deras resp. meddelande. 8. Ur Paget till lord Russell d. 9 jan. 1862. Efter det hr Paget omnämnt en depesch af grefve Manderström af d. 29 dec. 1861 till Sveriges sändebud i London, Paris och Petersburg rörande Preussens svar på Danmarks förslager af d. 26 okt. 1861 yttrar han det grefve Manderström i slutet af depeschen säger att man har allt skäl att tro att danska regeringen, sedan en uppgörelse med afseende å Holstein kommit till stånd, skall införa nödiga reformer i Slesvig, så att detta hertigdömes ställning kommer i harmoni med den ställning det egentliga Danmark eger; men detta tillfredsställer olyckligtvis icke de tyska makterna, som yrka att de nya anordningarne för Slesvig skola göras samtidigt med dem för Holstein. 9. Lord Russell till Jerningham, dat. d. 15 Januari 1862. Lorden yttrar i denna depesch att han vill med anledning af svenska regeringens uttryckliga önskan och skiljaktigheten i gretve Bernstorffs och hr Halls åsigter -ätminstone provisoriskt uttala sina tankar angående sakernas provisoriska tillstånd. Lorden ötvergår derefter till de många underhandlingar som varit å bane, beklagar obenägenheten hos parterna att gå hvarandra till mötes o. s. v. men kan dock ej, lika med Hans Svenska Maj:ts regering, kasta skulden derför uteslutande på den ena af parterna. För att förklara detta ingår lorden i en någorlunda vidlyftig ehuru allmän undersökning. Esfter denna utredning (mångfaldiga gånger gjord) yttru lorden: H. M:ts regering önskar högeligen att hvarken Preussen eller Österrike eller någon annan makt måtte få någon förevänding att blanda sig i Slesvigs angelägenheter. Eu sådan inblandning till förmån för Slesvigs 180,000 tyska undersåter kunde endast framkalla misshälligheter och illvilja hos den öfriga befolkningen, belöpande sig till inemot 100,000 personer. Men för att förekomma en sådan inblandning är det nödvändigt att danska regeringen ordnar sin sak i Slesvig på ett klart och fullständigt sätt som icke ädrager den något ansvar. 10. Ur Järta i Berlin till grefve Manderström, dat I 4 Januari; 10492