Göteborgsposten – 24 mars 1863, sida 1

Sist kommer den tertiära perioden, hvilken däggdjur af de högsta former inträds: på scenen, under det sekundärperiodens väx ter till stor del försvinna och djurtypern: mera närma sig dem, som nu existera. Un: der långa åldrar fortvarade detta tillstånd medan jorden förnämligast var tillhåll för ma stodoner, elefanter, rinoceros och deras tjock: skinnade likar, många utaf dem med kolossa la proportioner och af arter hvilka nu försvun. nit. Qvarlefvorna af dessa djur hafva funnits uti Nordens frusna strömmar, och de tyckas ha ströfvat omkring i trakter af jordklotet, der deras finare byggda representanter i vå ra dagar omöjligen skulle kunna letva. Under denna era blelvo oxen, hästen, renen, och kanske andra djur, bestämda för menniskans tjenst, innevånare af jorden. Iill sist kan menniskans ankomst betraktas såsom förebådande en ny och särskild epok, den i hvilken vi nu befinna oss, och under hvilken tillvarons fysiska förhållanden icke kunna ha varit mycket olika med hvad de nu äro, Sålunda har jordens bringande i den ställning, hvari den nu befinner sig, varit ett långsamt fulltöljdt verk af tidsåldrarne. De racer af organiska varelser, som befolkat dess yta, hafva efterhand gått bort och ersatts med andra, införda vi veta visserligen icke på hvad sätt, men synbarligen i öfverensstämmelse med en bestämd metod och ordning, och med en sig gradvis ökande komplexion samt finhet i organismen, tills vi komma till menniskan såsom skapelsens krona. Geologiskt taladt, är historien om hennes första framträdande dunkel, och arkeologien gör ej heller mycket för att klara detta mörker. Vetenskapen har likväl gjort några försök att följa menniskans spår tll hennes vagga, och genom tålig forskning och samling af fakta, kan måhända mycket mera göras i denna riktning. Historien och traditionen lemma för sin del söga, hvarpå någonting kan byggas. Menniskoslägtet har, hksom hvarje individ, föorgåtit sin egen födelse och tomrummet från dessa tidiga är har fyllts al fantasien och inbillningen hvarje olika tolk har sin särskilda ursprungiga tradition eller begynnelsesaga, och det är först med katolicismens införande som man sökt inpassa den mosaiska skapelsehistorien på alla tolk), men ej af det naturliga minnet. Så mycket är dock klart, att menniskans tillvaro på jorden är kort, jemförd med de åltrar, under hvilka oförnustiga djur voro jorlens enda egare. Sedan vi nu sökt redogöra för naturforkarens ståndpunkt med hansyn till jordens laning och utveckling, skola vi härnäst syselsätta oss med den mosaiska kosmogonien, it hvilken fört. i Teologisk Månadsskrut vill -indicera absolut oförvitlighet och sanning. —