Göteborgsposten – 24 mars 1863, sida 1

sande i mörkret och de blå ögonen lysande och vidt uppspärrade. — Ni skall aldrig göra detta, sade hon. Dessförinnan skall jag döda er. Ilvarfore har ni plågat mig så? Illvarföre har ni icke låtit mig vara i fred? IIvad ondt hade jag gjort er, ni som förföljt mig, bevakat alla mina steg och olickar och spionerat på mig? Vill ni göra mig galen? Vet ni hvad det vill säga at brottas med en galen qviona? Nej, ropade mylady skrattande, det vet ni icke, ty då skulle ni aldrig — Hon afbröt sig och rätade sig till sin fulla längd. Det var samma rörelss, som den Robert sett hos den halfrusige löjtnanten, och den hade samma värdighet — det ytterliga eländets höghet. — Gå er väg, mr Audley, sado hon. Ni är galen, jag säger er att ni är galen. — Jag går, mylady, svarade Robert lugnt. Jag skulle ha förlåtit edra brott af medlidande med er olycka. Ni har ej velat betjena er af min misskund. Jag ville visa den lefvande medlidande. IIadanefter skall jag blott tänka på min pligt mot den döde. Han gick bort från den ensliga brunnen i lindarnas skugga. Mylady följde honom långsamt genom den långa, dystra all6en och öfver bron till jernporten. När han gick genom porten, kom Alicia ut från det ckpanelade frukostrummet på hörnet af slottet och mötte sin kusin. — Jag har sökt efter dig, Robert, öfverallt, sade hon. Pappa har kommit ned i biblioteket, och jag tror bestämdt att ban skulle bli mycket glad att få se dig.