Göteborgsposten – 21 mars 1863, sida 1

————7—6——————777Q ——————————s——— varnade er. Men ni beslöt trotsa mig, och ni har er egen dårskap att skylla, om jag icke längre skonar er. Kom med mig. Jag säger er att jag måste tala med er. I hans röst låg en kall beslutsamhet, som tystade my. ladys invändningar. IIon följde honom tåligt till den lilla jernporten, som förde till den vids räckta trädgårder bakom huset — den trädgård der en liten simpel träbro förde öfver den lugna fiskdammen till lindallGen. Den tidiga vinterskymningen låg öfver trakten, och de hopgyttrade bladlösa grenarne, som hvälfde sig öfver den ensliga gången, sågo svarta ut mot den grå aftonhimlen Lindpromenaden såg ut som en peristil uti ett kloster i halfmörkret. — Hvarföre för ni mig till detta hemska ställe? är det för att skrämma mig från mitt stackars förstånd? ropade mylady vresigt. Ni borde veta hur nervös jag är! — Är ni nervös, mylady ? — Ja, alld les fasligt nervös. Jag är en riktig inkomtkälla för mr Dawson. Ilan skickar mig alltid kamfert och salvolatile och röd levendel och allahanda afskyvärda mixturer, men han kan icke kurera mig. — Minns ni hvad Macbeth säger till sin läkare, mylady? frågade Robert allvarsamt. Mr Dawson är kanske mycket skickligare än den skottske läkaren, men jag tvitla på att han kan bota ott sjukt sinne. — IIvem bar sagt att mitt sinne är sjukt? utropade lady Audley— Det säger jag, mylady, svarade Robert. Ni säger att ni är nervös och alla läkemedel, som er läkare ordinerat