Göteborgsposten – 20 mars 1863, sida 2

under hvalfbågen och nalkades den låga torndörren. Mr Audley kom i tid för att bjelpa damerna ur vagnen, Mylady var mycket vacker i sin fina blå hatt och den sobelpels, som hennes nevo köpt åt henne i S:t Petersburg. Hon tycktes wmycket belåten med att se Robert och smålog högst förtollande, när hon räckte honom sin fint bebandskade lilla hand. — Så, ni är då äterkommen, skolkare? sade hon skrattande. Och nu när ni är här igen, skola vi nog hålla er fången. Vi skola icke låta honom åter rymma sin väg, eller hur, Alicia? Miss Audley knyckte föraktligt på nacken, så att de bruna lockarne under ridhatten skakades. — Jag har icke något att göra med hvad en sådan kringirrande person tar sig för, sade hon. Sedan Robert Audley fått det infallet att bete sig som en af spöken förföljd hjelte i en tysk saga, har jag uppgifvit försöken att begripa honom. Mr Audley betraktade sin kusin med ett uttryck af halft komisk förlägenhet. Ilon är en hygglig flicka, tänkte han, men hon är besvärlig. Jag vet icke bur det kommer sig, jag tycker att hon är besvärligare än hon brukade vara. Han ryckte eftertänksamt i sina mustacher medan han begrundade denna fråga. Han upphörde för en stund att tänka på sitt lifs stora bekymmer för att taga denna mindre olägenhet i betraktande. — Hon är en rar flicka, tänkte han, en högsinnad, hurtig engelsk tös, och likväl — Han förvirrade sig i ett träsk af tvifvel och hinder. I hans inre fanns en hake, som har