Göteborgsposten – 20 mars 1863, sida 1

till hvarandra — en såsom död ansedd persons identitet med en lefvande. Den anlagggning, för hvilken jig anser e r bror ha fallit offer, beror derpå. Om hans hustru Helen Talboys dog vid den tid, som uppgafs i annonsen om hennes död — om den qvinna, som ligger begrafven på Ventnors kyrkogård, är verkligen den qvinna, hvars namn står på grafstenen — så förfalla alla mina antaganden, och jag har då ingen ledtråd till hemligheten af er brors öde. Det är denna sak jag nu skall undersöka. Jag tror att jag nu är i den ställning att jag kan spela ett djerft spel, och jag tror att jag snart skall få reda på sanna förhållandet. Ilan talade med låg röst och med en högtidlig emfas, som förrådde styrkan af hans känslor. Miss Talboys sträckte ut sin blottade hand och lade den i hans. Blotta vidrörandet af den fina handen kom en rysning att genombafva honom. — Ni skall ej låta min broders öde förblifva en hemlighet, mr Audley, sade hon lugnt. Jag vet att ni vill uppfylla er pligt mot er vän. Kyrkoherdens fru och hennes sällskap kommo in på kyrkogården, när Clara Talboys sade detta. Robert Audl:y tryckte den hand, som hvilade i hans och förde den till sina läppar. — Jag är en svag, onyttig menniska, miss Talboys, sade han, men om jag kunde återställa er bror Georg till lifvet och lyckan, skulle jag icke fråga efter att jag dervid måste uppoffra mina egna känslor. Jag fruktar att jag på sin höjd kan afslöja hans odes hemlighet, och a jag gör